Världens mest irriterande styckeformat ger en regelrätt stenkastning per person
Jodå, jag skulle googla "månlandning". Jag minns inte varför, det var tio minuter sedan - ungefär lika långt som ett sekel. Men innan jag ens hade hunnit skriva "må" trodde google (givetvis) att jag var mer av frågotypen: "måste jag stena min granne".
Måste jag stena min granne, undrar jag då? Enligt google och en upprörd forumskribent måste jag stena min granne, rent teoretiskt. Praktiskt då? Mina grannar idkar samlag ganska högljutt, de spelar musik när jag vill sova (runt 19-snåret med omnejd), de röker och bara det är en synd... och frestande. Samlagsidkande är frestande. Musik är frestande. Mina grannar bara frestar och frestar. Och därför borde de stenas? Ja, det låter logiskt.
Tack bibeln. Tack upprörd forumsskribent.
Tack google, som nu går under epitetet rotentillalltont-sökmotorn. I praktik och teori med omnejd.
black black
Herre jästanes!
Jag trodde att folk, per automatik, slutar läsa här när jag har blogguppehåll. Min lilla skara läsare gör tydligen inte så. Det gillar jag!
Jag har inte så mycket att rapportera, ingen uppdatering. Jag har i vanlig ordning klappat katter till galenskap, stickat ett tjog(!) äggformade kvadrater och testat gamla skor. Intet nytt på frontfronten.
Och för er som undrar om jag är gravid: Nej, jag har bara ätit många kanelbullar. Det enda som slinker ur mig är bullrapar.
Och för er som undrar om Ariels syster har någon syster: Jag förmodar det. Hela sjöjungfrufilmen kryllar av brudar. Det är ett enda fittstim.
Och för er som undrar om jag någonsin ska sluta skriva detta inlägg:
Ja.
konsten är subjektiv
Jag vaknade och konstaterade att natten har fött historiens största finne under mitt öga. Jag känner mig ärad att få vara surrogatmamma till ett överviktigt exemplar av naturens sätt att säga att jag börjar utveckla dålig hud.
Ärad.
Under natten har jag sovit -låt oss kalla det - oroligt. Jag har vaknat med närmst befängda idéer i huvudet i stil med att jag "bara måste ha en maskerad med temat 'renässansen goes 2010'" och att jag ska sy en frack till min största katt. Jag har även dokumenterat alla nattens idéer i min hand och gissar att de var revolutionerande och fullt rationella "i stundens hetta", så att säga.
Priset för den mest befängda idén går till en tavla jag uppenbarligen planerar att måla. Jag har, som guide till mitt vakna jag, skissat tavlan strax under mitt vänstra lillfinger och skrivit: "den kommer att sälja", bland en hög obegripliga meningsuppbyggnader. Vad mitt sövda jag inte vet dock, är att jag inte kan måla. Jag är mer som ett barn som inte kan göra cirklar, bara älgar utan kropp.
Jag minns att jag var überexalterad över vilket mästerverk jag skulle åstadkomma, att världen skulle häpnas över min underfyndighet och min livsinsikt.
Talang var aldrig något som gästades en tanke.
Att göra en pudel är som att ta en blåval
Har jag berättat om den gången jag, när jag var ett vårtsvinsbarn, stal en häst? Inte? Av rättsliga skäl har jag nog glömt det. Såhärvarèva:
Jag var mycket ensam efter skolan som barn va. Jag hette Putte som barn va. Jag var mycket uttråkad som barn va. Lekte mycket med mig själv va (på ett icke sexuellt sätt). En dag var jag så uttråkad att jag bestämde mig för att låna en häst. Min pappas tjejs systerdotters häst för att vara exakt. Jag bodde på landet när jag var liten så hästar figurerade ganska frekvent i vardagen, kossor likaså, några fåglar. Men den här historien ska inte avhandla alla djur jag någonsin träffat, den här historien ska förtälja om en häst. En häst vid namn Daphir.
Daphir var en fin insekt, han hade vunnit några tävlingar och vid den tiden då jag bestämde mig för att "låna" honom hade jag träffat Daphir några gånger. Följt alla sociala regler, presenterat mig, frågat honom om hans generella mående. Man kan säga att vi var bekanta.
Den dagen jag bestämde mig för att låna honom visste jag att ägaren till hästen inte var hemma, inte heller hennes föräldrar, hennes syskon eller hennes hund. Det var det perfekta brottet. Jag gick till deras stall, deras olåsta stall (med andra ord ville de praktiskt taget att jag skulle ta honom) ska tilläggas. Jag klappade hästen lite, kammade honom, satte på honom en sadel och gjorde ett tappert försök till att hoppa upp på honom. Jag var 6-7 år och således inte riktigt färdigväxt. Jag nådde knappt upp till hoven, och därför lade jag snabbt mitt lilla upphopparprojekt på hyllan. Istället stoppade jag ett bett(?), betsle(?) en bettskena(?) i munnen på honom och prydde honom med ett sånt där hästkoppel, kanske också kallat tygel, och tog honom på en promenad. Han fick se grusgropen, grannens hus och några träd. Han fick gå på asfalt, på gräs och på jord.
Han måste haft ett riktigt äventyr. Jag däremot, tyckte att det var tråkigt. Han var inte som andra hundar, så jag lämnade tillbaka honom, placerade honom i sitt stall, kammade honom och tog av honom sadeln. Jag var, om möjligt, ännu mer uttråkad.
Därför ska jag aldrig mer stjäla en häst.
Jag var mycket ensam efter skolan som barn va. Jag hette Putte som barn va. Jag var mycket uttråkad som barn va. Lekte mycket med mig själv va (på ett icke sexuellt sätt). En dag var jag så uttråkad att jag bestämde mig för att låna en häst. Min pappas tjejs systerdotters häst för att vara exakt. Jag bodde på landet när jag var liten så hästar figurerade ganska frekvent i vardagen, kossor likaså, några fåglar. Men den här historien ska inte avhandla alla djur jag någonsin träffat, den här historien ska förtälja om en häst. En häst vid namn Daphir.
Daphir var en fin insekt, han hade vunnit några tävlingar och vid den tiden då jag bestämde mig för att "låna" honom hade jag träffat Daphir några gånger. Följt alla sociala regler, presenterat mig, frågat honom om hans generella mående. Man kan säga att vi var bekanta.
Den dagen jag bestämde mig för att låna honom visste jag att ägaren till hästen inte var hemma, inte heller hennes föräldrar, hennes syskon eller hennes hund. Det var det perfekta brottet. Jag gick till deras stall, deras olåsta stall (med andra ord ville de praktiskt taget att jag skulle ta honom) ska tilläggas. Jag klappade hästen lite, kammade honom, satte på honom en sadel och gjorde ett tappert försök till att hoppa upp på honom. Jag var 6-7 år och således inte riktigt färdigväxt. Jag nådde knappt upp till hoven, och därför lade jag snabbt mitt lilla upphopparprojekt på hyllan. Istället stoppade jag ett bett(?), betsle(?) en bettskena(?) i munnen på honom och prydde honom med ett sånt där hästkoppel, kanske också kallat tygel, och tog honom på en promenad. Han fick se grusgropen, grannens hus och några träd. Han fick gå på asfalt, på gräs och på jord.
Han måste haft ett riktigt äventyr. Jag däremot, tyckte att det var tråkigt. Han var inte som andra hundar, så jag lämnade tillbaka honom, placerade honom i sitt stall, kammade honom och tog av honom sadeln. Jag var, om möjligt, ännu mer uttråkad.
Därför ska jag aldrig mer stjäla en häst.
Guinness rekord i ordåtervinning
Jag har köpt en 32 tums dataskärm. Jag är prylkåt. Åtminstone när det kommer till min nya 32 tums dataskärm.
Jag sjunger sånger för min 32 tums dataskärm. Sjunger att den är den bästa 32 tums dataskärm som finns.
En dikt har jag dessutom skrivit om min 32 tums dataskärm. Den går såhär:
32 tums dataskärm
32 tums dataskärm
Du är stor
Jag är liten
I jämförelse
Annars är jag också ganska stor
Fin du är
Mitt hjärta du bär
Bulleri
Bulleri
Bock
Tittar man snabbt ser min dikt ut som ett recept. Jag ska baka det imorgon.
Nu ska jag lägga mig, min 32 tums dataskärm ger mig huvudvärk.
Vemod på burk
Det är alltid svårt att förklara att man inte klarar av någonting. Jag gör det aldrig. Förklarar alltså.
Jag har en förmåga att ställa mig framför min egen oförmåga, göra mig större än vad jag är, täcka ångesten som kommer med det. Ångest kan jag hantera.
Att inte klara av någonting är en sak jag inte kan hantera. Att släppa tryggheten. Att vara konstant rädd för sånt jag inte kan kontrollera. Att vara förföljd av tanken att man gör allt fel.
Att också veta vad det beror på, det gör mig ledsen. Att sådant som är lätt för andra, självklart för andra är ett frågetecken av hinder för mig. Att närhet gör mig vettskrämd, människor gör mig vettskrämd. Att tillit är en omöjlighet. Och att förändringar genererar ångest och allmän obalans. Och att allt detta kan spåras tillbaka till en taskig barndom med brist på närhet, där tillit var en omöjlighet och där konstanta förändringar var ett faktum.
Jag har skrivit om mina båda föräldrar. Den här veckan har jag också träffat dem, båda två. Det blev för mycket.
Ibland, idag, tänker jag på omständligheterna som tråkiga, ja till och med orättvisa. Jag är annars alltid noga med att inte tänka så, men vissa stunder är det oundvikligt.
Egentligen är det bra. Det är det här som är min drivkraft i frågan om att jobba med barn. Barn ska aldrig behöva växa upp utan trygghet, utan tillit, utan en bra grund att stå på. Inget barn ska behöva växa upp med ett kroniskt inre ont att förföljas av livet ut. Ingen.
Playboy from hell
Jag får ett mail från blogg.se och tror att jag fått en kommentar. Total lycka infinner sig. Många säger att ett jobb som också är ens hobby är total lycka, andra att en miljonvinst är total lycka - de som säger det har aldrig haft en blogg.
Jag bokstavligt slänger mig in i datorn, för att riktigt få känna kommentaren fysiskt men möts av: "Amanda har bloggat i fem år. Hon är alltså en veteran. Nu tipsar hon oss om den här fina pudrigt cremefärgade koftan".
Lyckan la sig likt en nyskjuten hare. F U Amanda, du stal min lycka.
Igår var jag dock en livs levande hare, Amanda hade än inte förstört mitt liv och jag fick min nya lover, Gun.
Gun plingade på dörren runt 09 igår morse, jag sov den mest djupa sömn (tänk törnrosa på morfin) och min första tanke var att döden måste ha kommit för att hämta mig. Till saken hör att jag aldrig får oväntat besök, och får jag oväntat besök öppnar jag inte dörren. Det oväntade besöket får helt enkelt dricka Gevalia annorstädes.
Igår var inget undantag, jag öppnade inte dörren. Jag låg däremot likstel i sängen för att dörrplingaren inte skulle höra att det var någon hemma. Sedan funderade jag: hade jag bestämt träff med någon? Var det jobbet? Hade jag försovit mig till sen eftermiddag? Inget. Klockan visade, som sagt, 09 och någon vintertid-/sommartidomställning ville jag inte minnas att jag varit med om. Hade jag flyttat utomlands med tanken att jag kan pendla till jobbet? I sådana fall kunde jag mycket väl vara sen. Efter många tankar slog det mig: Gitarren!
Jag sprang ut, ingen tid att fundera, ingen tid att spilla. Ut i trosor, ett galet sovlinne och en frisyr från Einsteins tid. Och morgonlöpning ska vara bra har jag hört. Jag hann ifatt brevbäraren med ett "hallå, ho-hoo, jag sooooov!" varpå han vände sig om med en blick som bara kunde säga en sak; "vore jag inte gay innan, är jag det definitivt efter det här".
Jag var inte fager, men jag fick min gitarr. Och den låter som en gud.
Att Amanda tar min lycka idag gör alltså inte så mycket.
Mer barn åt folket!
Jag börjar ganska många inlägg i stil med "när jag var liten", "när jag var ett vårtsvinsbarn" och skriver ofta berättelser från barndomen och hur jag var då. Det är för att mitt barndomsjag också är mitt nutidsjag. Alla är vi ett resultat av barndomsinfluenser, reflektioner och möten. Vi är allt vi sett, allt vi hört och allt vi känt. Ibland har vi sett samma sak, men tidigare referenser gör att vi upplever det olika, och det är där det fina kommer in: Vi är alla unika! Jag kan mer referera till mitt barndomsjag än det som förväntas vara jag idag. Jag är fortfarande naiv och tror på det goda i allt levande. Jag är fortfarande bambi på hal is och famlar efter en kroppskontroll som är långt bortom räddning. Jag försöker fortfarande urskilja vad som är ätbart från marken och varför folk tittar konstigt när jag plockar upp en godis från trottoaren. Jag kämpar fortfarande med impulser som säger att jag ska börja spontanspringa, rufsa folk i håret eller skrika. Men det är väl det som är att vara vuxen, att bekämpa sitt inre barn, att slå det blodigt för att du ska uppträda som omgivningen förväntar sig att du ska uppträda.
Jag har aldrig förespråkat barnaga och jag gör det inte här heller.
Jag vill se mer spontanspring, jag vill se mer irrationalitet
och jag vill se det nu.
Annars ser ju jag bara galen ut....
Hej Gun!
Jag väntar gitarr. Jaja, du väntar barn och det ska heta Gun och ni kommer att bli världens puttinuttigaste familj, men jag väntar gitarr. För mig är det större. Den ska givetvis heta Gun.
I somras köpte jag en för 40 riksdaler, den är ful, den heter Rondo och jag hatar den (den är inte ens fin på insidan). Innan den släpade jag med mig en från Kina, den var snygg och levererade fin akustik (blaaang) men jag som alltid måste ha förnyelse målade om den. SÅ retro, tyckte jag, ända tills grannen kungjorde för mig att den ser ut som Robert Brobergs. Jag och min gitarrfamilj dog lite, på insidan och på utsidan. Jag säger inte att ditt barn ser ut som Robert Brobergs gitarr.
Min första och jag hade ett ömt kärleksförhållande. Den lät illa, men vad visste jag? Jag hade ju aldrig haft en annan. Den lade ribban lågt, så att säga.
Nu väntar jag ny och du får gärna tycka att jag är promiskuös, men jag kan bara inte nöja mig med en illaskrikande, en som jag hatar och definitivt inte en överspacklad.
Det är dags att ta farväl av mina gamla älskarinnor och härmed välkomna en ny. Säg: Hej Gun!
Hej Gun!
adrenalinhicka
Först är det tänt och allt är frid och fröjd, sedan släcker jag och någon ska mörda mig. Tänt - frid, släckt - mord.
Vart kommer denna mördarmentalitet ifrån när det kommer till mörker? Varför skulle jag vara i fara i mitt eget kök bara för att det är mörkt? Om jag själv skulle mörda någon (något jag dock inte planerar) tror jag att jag skulle föredra skeendet under upplyse. Risken är ganska stor att jag annars stryper en stol.
Jag har en distinktiv mörkerfobi. Jag erkänner det inte, varken för mig själv eller för någon annan. Men adrenalinflödet i min kropp förtäljer en annan historia. Jag tror alltid att någon ska hugga mig bakifrån när jag släcker ner, men bara i köket och hallen. I vardagsrummet går jag säker. Det kanske beror på något dåligt jag ätit, som satt sig som en parasit på minnet, varför det känns mördarvänligt i köket. Kanske jag haft problem med att knyta en sko, varpå jag känner mig värd att dö i hallen. Trivialiteten i skoproblem kanske är mig övermäktig.
Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag sitter i ett mörkt vardagsrum och är mer trygg än guds lilla barnaskara.
I alla andra rum väntar nog en psykopat till sko.
En sak du inte visste om mig...
... är att jag gestaltar alla böcker du någonsin läst. När jag var liten visade min bästa vän mig en bok hennes pappa gjort, en bok om henne. Det var kort och gott en Alladin-bok med min bästa väns namn inklistrat där Jasmine förr hade stått.
Jag var inte ett naivt barn. Jag visste att min pappa aldrig någonsin skulle göra en sådan bok. Han kanske skulle börja, men han skulle också sluta någon gång vid momentet "skaffa en bok". Nej, jag var inte ett naivt barn och således tog jag saken i egna händer och skaffade först en själv, sen en till och en till. "Pippi Långstrump på de sju haven", "Lotta på bråkmakargatan", "Ronja Rövardotter". Ja, alla Astrid Lindgrens böcker handlade om mig.
Mitt stundvis överdimensionerade självförtroende har alltså en förklaring. Jag var ju asball.
Jag märker än idag att alla böcker jag läser handlar om mig själv. Ibland blir den mig övermäktigt, uppmärksamheten. Jag har niohundrafyrtiosju personligheter, femtionio sjukdomar, tusen abnormala krafter och ett extremt variabelt utseende.
Vissa kallar det en variant av hypokondri, jag kallar det en lattjo verklighetsförankring.
Drive-In Saturday
Något jag anammade för sisådär 8 år sedan var att det kan vara lördag varje dag. Lördagsgodis, lördagsledighet, lördagskompishäng, lördagsgodis, lördagsgodis, lördagsgodis. Varje. Dag. Lördagar var heligt för mig, jag kom från ett ställe där lördagsgodis inte existerade, där lördagar i rätt bemärkelse lyste med sin frånvaro. Lördagar var det enda jag kunde tänka på när jag skulle få min första lägenhet. Bara roligheter. Bara jultomtar på extacy och mellandagsrea på åkband på Liseberg och håltimmar mellan raster - allt i mitt eget hem.
När jag sedan fick min första lägenhet var det lördag i fem dagar innan det slutade vara roligt. Jag blev fet, rastlös och fet, fet, fet (fängslad i en smal människas kropp, men ändå fet). Jag trånade efter rutiner, träning och mat som inte var gamla sega råttor eller andra dagens chips.
Nu har jag bott själv i sisådär 8 år och rutinerna må vara långt ifrån intakta men det tränas friskt, äts mat -som varken liknar gamla råttor eller chips- flera gånger om dagen och lördagar, lördagar är heliga dagar. Ibland önskar jag att de dök upp mindre frekvent som för att öka exklusiviteten.
Och med det sagt är alltså dagens lärdom att lördag varje dag bara är bra när det inte är lördag varje dag.
politikur failur
HEJ, JAG HAR DEBATTMARATON! skrek hon ljudlöst för döva öron i den upplyst dunkla natten.
Fattar du? Nej, inte jag heller.
Jo, jag tittar igenom de "Debatt"-avsnitt jag missat efter sommaren. Vissa bra, andra trista och några roliga.
Det är ju ett himla tjat om Sverigedemokraterna nu. Det känns lite avtrubbat och gammalt. Visst var det en nagelbitsrysare under rösträkningen på valdagen, men kom igen... släpp in dem.
Jag tror inte att alla personer som röstade på SD är "rasister" (vad nu det betyder idag), inte mycket mer procentuellt än i något annat parti, beroende på om rasistiskt menas med en reformerad invandringspolitik. Jag tror heller inte att merparten av SD-mandaten är rasister. Något jag dock tror, är att de har lyft fram en viktig fråga som övriga partier nu måste fortsätta att bära. Det är bra. It's all good, som amerikanen säger det.
SD är inte farliga, ej heller är främlingsfientligheten direkt påtaglig -kanske för att de ligger lågt nu, vem vet- men de driver en ganska fattig politik, föga igenomtänkt såtillvida det inte gäller invandring, äldreomsorg eller brottspolitik, vilka alla tre löses med hjälp av gravt reducerad invandring.
Det farliga med partiet ligger i beskådarens öga, som valt att kalla det ett rasistiskt parti där jag väljer att säga inskränkt med en nypa trångsyn. Måhända kallas de rasistiska på gott fundament med tanke på bakgrundshistoria. Men det är där, tror jag, som det kan gå snett. Människor med rasistiska åsikter har med all säkerhet röstat på Sverigedemokraterna, för att just vi har gett dem epitetet "rasistiska". Hamnar makten i fel händer kan det också gå fel. Men än så länge känns det riskfritt.
Huvudsaken är att den här karusellen har öppnat både ögon och dörrar till en förbättrad politik och jag ser inte en ny förintelse i någon som helst framtid alls.
Jag tämligen famlar i mörkret vad gäller min egen politiska tillhörighet. Jag vet vilken ideologisk grund jag står på, den rubbas aldrig, men den politiska grunden är en ispöl och mina skor är friktionvänliga. Det parti jag väljer med utgång från ideologi, är också det partiet som för den sämsta politiken. Extremur oturur, som isländskan säger det.
Man kanske skulle konvertera till sametinget.
Amen, sister..
Idag kom en av de två böckerna jag beställt: "Psykiatri". Egentligen låg jag i ide när jag fick leveransbeskedet, men en sådan smaskig titel bara kunde inte en björn som jag hålla på halster.
Jo, medicinen lyckas inte riktigt gömma mig från dessa sedvanliga ide:n, dessa dvalor i dalar och på höjd. Men en sak gör den bra, och det är att vara klandervärd. Jag kan gränslöst skylla på den och inte på mig själv. Sluta ömka och tänka att det inte är jag. Undanflykt är min bästa vän, tillsammans med boken jag fick idag. Visserligen tycker jag om att jobba, jag tycker om att centrera mig själv bland folk och jag gillar att försvinna bland dem.
Men allra mest gillar jag när jag har ro att vara ensam i fred.
Nyttan med kon
En åttaåring ska ha sagt sitt. Jag hoppas att det stämmer; att en åttaåring har skrivit denna, i mina ögon, Mycket Väl Godkända uppsatsen. Den florerar på bloggar runt om i landet, och jag vill inte vara sämre.
Nyttan med Kon
Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.
Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan - Och den invändiga sidan.
På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det är nog för att den säger mu.
På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.
På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.
Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu.
Kon har fyraben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med.
Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.
Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.
Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.
Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.
Och detta är allt vi behöver veta om kon!
