,

Det är alltid svårt att förklara att man inte klarar av någonting. Jag gör det aldrig. Förklarar alltså.
Jag har en förmåga att ställa mig framför min egen oförmåga, göra mig större än vad jag är, täcka ångesten som kommer med det. Ångest kan jag hantera.
Att inte klara av någonting är en sak jag inte kan hantera. Att släppa tryggheten. Att vara konstant rädd för sånt jag inte kan kontrollera. Att vara förföljd av tanken att man gör allt fel.
Att också veta vad det beror på, det gör mig ledsen. Att sådant som är lätt för andra, självklart för andra är ett frågetecken av hinder för mig. Att närhet gör mig vettskrämd, människor gör mig vettskrämd. Att tillit är en omöjlighet. Och att förändringar genererar ångest och allmän obalans. Och att allt detta kan spåras tillbaka till en taskig barndom med brist på närhet, där tillit var en omöjlighet och där konstanta förändringar var ett faktum.
Jag har skrivit om mina båda föräldrar. Den här veckan har jag också träffat dem, båda två. Det blev för mycket.
Ibland, idag, tänker jag på omständligheterna som tråkiga, ja till och med orättvisa. Jag är annars alltid noga med att inte tänka så, men vissa stunder är det oundvikligt.


Egentligen är det bra. Det är det här som är min drivkraft i frågan om att jobba med barn. Barn ska aldrig behöva växa upp utan trygghet, utan tillit, utan en bra grund att stå på. Inget barn ska behöva växa upp med ett kroniskt inre ont att förföljas av livet ut. Ingen.