,

När jag ändå dragit upp min far i bloggen, kan jag likväl utreda mor min här också. Hon har ringt 54 gånger sedan igår, så nu är ett ypperligt tillfälle då hon ligger färsk på ytan och jäser.
Just det att hon ringt 54 gånger sedan igår säger lite om hur hon är, generellt. En schizofren kvinna, med betoning på paranoia. Det paranoida uttrycker sig på det sättet att hon inte litar på en, hon tror att världen är ute efter att skada henne och hon tolkar allt till något negativt. Något som är otroligt påfrestande för oss som ibland umgås med henne, vilka är jag och min ena bror.
Jag kan inte, som när jag skrev om pappa, vända henne till någon bra. Det är för mig omöjligt. Hon blev sjuk när jag var liten, förlorade vårdnaden när jag var liten och jag tappade begreppet om henne som person när jag var liten. Därför är det svårt. Jag kände henne inte som frisk och jag gillar inte den sjuka personen alls.
Hon tycker inte om oss, det vill jag inte påstå. Hon känner oss inte och hon tror fortfarande att vi är små. Hon har ett sätt att säga att hon älskar oss, som man lika gärna hade kunnat höra från expediten på H&M. Nej, hon struntar i vad vi gör och hur vi gör det. Hon är här, hon kom tillbaka, för att på alla sätt möjliga få bekräfta sig själv och höra att hon är en bra människa som förtjänar att leva. Och vi säger inget. Hon förtjänar inte att leva, ingen "förtjänar" att leva, men hon lever och under tiden hon gör det vill jag att hon ska må bra. Min önskan vore bara att hon kunde må bra utan mig, då jag mår bättre utan henne.

Hon påstår att hon fått fina barn, min mamma, vilket jag måste hålla med om, och att vi är duktiga som lever de liv vi gör idag, vilket jag inte måste hålla med om. Hon har fina barn, ja jäklar i min lilla låda, vilka snygga bröder jag har. Men att vi lever de liv vi gör idag handlar inte på något sätt om "duktighet", utan ren envishet och resolut vilja att bevisa oss själva fel. Vi lever de liv vi gör idag för att vi kan, och för att vi vill. Trots att vägen hit varit allt annat än rak.

Jag har hört många gånger att jag har en legitim rättighet att vara bitter över detta. Att jag får vara arg. Jag är inte arg. Jag är ledsen ibland, men inte arg. Arg skulle jag vara om jag la skulden på någon, bitter skulle jag vara om jag ansåg att allt det här vore fel. Men jag tycker inte att det är fel. Jag ser klara, fundamentala skäl till att det är såhär. Jag ser generationer av snedsteg och en släkt som avlat fram psykiska men efter psykiska men.
Jag ser tydliga indikationer på att vi, vi som är nu, kan stoppa detta hamsterhjul av nedåtgående spiraler. Att ge nästkommande generationer den grund vi saknar, den rot jag tappat. Jag ser att vi gör det bra. Ångestfyllt, men bra. Därför är jag inte bitter. Med allt detta har kommit mycket gott, jag kan se ett sammanhang och jag har min insikt. Och det tackar jag för.

Jag tackar allt detta för att jag och mina bröder är dem vi är,


helt knasiga och alldeles, alldeles underbara.

I helgen har jag varit på utbildning i barnkonventionen. En utbildning alla bör gå då den är grundläggande i frågor om barnens rätt. En utbildning jag inte ska prata så mycket teoretiskt om, ej heller praktiskt för den delen. Den var suverän. Punkt.
Jag minns att jag var lite ångestfull innan utbildningen och genomsyrades av tankar som "varför måste det finnas en sådan här konvention?". Varför måste det finnas lagar som säger att barn inte får fara illa? Varför är inte det  en självklarhet? Men det är det inte. Makt går ofta före liv, före värdighet, före barn. Och det är olyckligt.
Under utbildningens gång blev jag dock väldigt rörd. Skador har skett, skador sker men det är fint att det, trots allt, finns så många människor som brinner för de här frågorna. Som driver frågorna framåt och som kämpar för att barn ska få det bättre. Bra.
Ja, det var fint, att känna hur folk har samma passion som jag och att få se bevis på att det faktiskt går framåt. Att det inte är förgäves allting. Det gav mig en nytändning. En välbehövlig sådan.

Det går och det görs.


I övrigt omfattades helgen av subtilt flirtande på måttlöst jungfrulig nivå. Min kopp te när den är som godast.

Vem kunde ana att jag skulle bli så här dålig på att uppdatera? Inte jag.
Jag har inte ens en legitim anledning, som att min katt har dött - han är oförmögen att dö och verkar bara sova sig yngre och yngre för var dag som går. Det har inte varit überbra väder, som man bara inte kan stanna inne för - det har varit halvbra väder, men ändå tillräckligt dåligt för att jag ska ha kunnat ligga inne i flera dagar och bli lönnfet framför halvtaskiga flatserier med gott samvete. Jag har inte ens ett kasst psyke just nu, jag är stabil som en fura (en fura som legat inne i fem dagar och bara käkat fettiga mackor).
Jo, jag har faktiskt gjort en grej värd att nämnas; jag har nämligen varit på nyöppnad gayklubb. Jag har förvisso inte så mycket att säga om den, men det var värt att nämnas ändå. En sak är säker dock; homos är osynliga!
Jag kan inte längre räkna på fingrarna hur många gånger jag sett tanten här i stan, som ser ut som drottning Silvia eller hur många gånger jag gått förbi killen som klockrent liknar en Pokémon. Men homosarna... dem ser man i snitt en gång per år, då merendels i samlad trupp på ett svettigt dansgolv. Jag vet inte om jag missat något, om det är någon sorts "Twilight"-grej över det hela. De alla kanske samlas en natt i veckan för att spela lite baseball i skogen och gängbråka med heterosarna, jag vet inte. Jag. Vet. Inte.

Jag vet bara att jag fick en skymt av dem på gayklubben, och att varenda en av dem skrämmer livet ur mig. Bieffekten av ett livslångt förhållande, utdragen konvalescensperiod och därefter ett för tryggt ensamskap. Allt detta får en att hellre tugga av sin arm än att gå ut i dejtande igen. Allt detta får en att varje gång längta tillbaka till sängen, lönnfetheten och halvtaskiga flatserier.

Ljuva singelliv.

Jag har faktiskt, otroligt nog, helt glömt bort att jag har en blogg. Ibland, under vissa perioder, går jag helt enkelt åt motsatt håll i utvecklingen. Jag går bakåt. Utvecklas mindre. Invecklas mer.
Exempel 1) Sedan jag flyttade in i min nya lägenhet har jag inte kopplat in en tv, mer än till något tillfälligt tv-spelshybris. Jag har nu bott här i över ett år. 2) Jag brygger inte kaffe, jag silar det direkt i koppen. 3) Ja, den har jag glömt. Minnet har också det stannat i utvecklingen.

Jo, bloggen. Internet. Jag vet inte längre vad man har internet till, om vi bortser från det faktum att jag är semisjukligt besatt av att googla. Jag googlar allt, och då menar jag allt. Ska jag handla mjölk, då printar jag först ner "handla mjölk" i googles superdomän och får veta att "Eric Steward, 81, skulle handla mjölk och körde 60 mil åt fel håll". Det är fantastiskt, då har jag dragit lärdom av det. Jag ritar först upp en karta, lokaliserar Konsum i den, studerar kartan grundligt i några timmar och sedan går jag för att handla. Bara för att inse att affären har hunnit stänga. Jag har nu inte druckit mjölk på fem år och nio dagar. Mitt skelett är skört.

Och påtal om nonsens; jag såg idag, i Aftonbladet, en artikel om olika myter inom matsfären och huruvida de är sanna eller ej. Man kunde exempelvis upplysas om att det inte placeras mikroskopiska plastkulor i smöret för att det ska bli lättare att breda på smörgåsen, och man fick klart för sig att syltföretagen inte drygar ut sina produkter med äppelmos. Det är för det här jag skulle offra min lilltånagel för att få jobba på denna tidskrift. Man kunde även läsa att det inte innebär någon risk att bada snart efter måltidsintag.
Okej, stoppa pressarna. Va? Vad är det jag läser? "Det innebär ingen risk att bada efter det att man ätit", "Det innebär ingen risk....", "Ingen risk...", "Bad...". Vem vill analysera ämnet "sadistiska auktoriteter" med mig? Ingen? Då gör jag det själv: Ponera en het sommardag. Du är liten. Du befinner dig på något sommarställe. Grannungen och du har slagit era lekstinna påsar ihop och ni plaskar i vattnet. På det djupa såklart, där kan man dö har ni hört. Ifrån fjärran, den tråkiga världen, vuxenvärlden hörs ett dovt: "maten är klar" men ni dyker under vattnet för att uppenbart visa att ni inte vill höra. Igen: "maten är klar". Den här gången stoppar ni vass i öronen för att konstatera att ni verkligen inte kan höra vad som sägs. Tillslut hörs ett gällt "KOMMER NI INTE UPP NU FÅR NI SVÄLTA FÖR RESTEN AV LIVET!". Ni överväger för- och nackdelar, fastslår att resten av livet är en lång tid att inte äta på och går sedermera till matbordet. Trumpna miner. Trumpna barn. Trumpna vuxna. "Vi skulle ha svultit istället". Ni äter fort, tackar för maten och springer från bordet mot vattnet men hindras av ett överlägset; "öpp, öpp, öpp, vart tror ni att ni är på väg? Ni får kramp i magen om ni badar direkt efter maten".

Ja, vad är det med det här? Går alla vuxna en kurs i att dra undan mattan under fötterna på barnen? Tänk alla badtimmar som har stulits ifrån oss. Och vart kommer egentligen denna seglivade myt ifrån? Jag gissar att det var en epileptisk människa som åt en knäckemacka innan han/hon badade, fick ett anfall i vattnet och förknippade det med mackan han/hon just ätit och alltsedan dess har denna falska sägen florerat i världen. Men då vill jag ta tillfället i akt att spela mitt ess i rockärmen/dra mitt strå till stacken/utnyttja min auktoritet som bloggare och säga:

Epilepsi är inte mat vs. bad-kramp.

Det är inte det.

I några dagar framöver befinner jag mig på sydligare breddgrader. Inte tropik-syd, inte ens paraplydrinks-syd men åtminstone "hejhej våren"-syd. Jag har packat ner det viktigaste såsom: anteckningsblock, bok, korsord, favorit-tshirt #1, favorit-tshirt #2 och några jeans. Och musiken, givetvis. Denna vecka i form av Cat Stevens och Supertramp.

Kanske kommer jag hem med en ny fru, kanske gör jag inte det. Det får vi se.

Ha det gött!

Det där med könsroller är allt bra intressant. Det löper någon sorts babyboom genom hela Sverige just nu. Huruvida det beror på lågkonjunkturen, att folk har tråkigt eller att människor precis har lärt sig hur ett barn blir till - det vet jag inte. Men något har skett.
Många av mina vänner har redan fått barn, andra går i väntans tider och det är alltid lika roligt att höra på vad de har att säga på temat; könsroller. Alla vill fördomsfria framstå, de flesta säger att det inte spelar någon roll hur barnet ska komma att bli, vad det ska komma att bli. Men någonstans, inom alla, bor en motsägelseande. Jag tror att alla har en föreställning om hur man vill att barnet ska vara, och hur familjen ska se ut på sikt. Några vill uppfylla sitt eget självförverkligande i barnet -fenomenet att man vill att barnet ska få det man själv missade. Andra vill skapa en ny, förbättrad miniversion av sig själv.
Jag pratade med en vän häromdagen som sa att hans barn ska uppfostras likadant, vare sig det blir en tjej eller kille. "blir det en tjej kommer jag ändå att sporta med henne och hon ska lära sig att boxas. Får vi en pojke kommer jag att sporta med honom och börjar han dansa balett, ja då är det okej.... bara han boxas också". Ingen analys behövs här.
Jag har också pratat med samtliga om det här med rosa vs. blått och alltid får jag samma respons. "Färgen bestämmer inte könet", flickor kan ha grönt och lila och blått, ja, vad som helst. Killar kan ha blått, grönt, lila... men rosa? Njeeej.
Flickor är alltså tillåtna att klä sig blått - "pojkens färg", men killar i rosa -det kan missuppfattas.

Men det är ju så det är. Androgyna heterotjejer/kvinnor är accepterat, så kan det vara. En androgyn heterokille/man är gay. Punkt.

Det finns många fördomar i världen, även inom uppfostran. Jag sitter gärna här med tusen åsikter på ämnet och jag läxar gladeligen upp dig i hur du ska uppfostra ditt barn. Men jag tänker inte det, jag tar ett steg tillbaka här. Så länge barnen inte far illa och äter gött, ja, då är jag nöjd.

Så jag säger grattis till alla föräldrar, ni som redan är det och ni som ska bli. Ni har, med all säkerhet, världens finaste barn, var och en av er. Och ni är fina föräldrar, världens bästa faktiskt. Så ta hand om er, ta hand om barnen och...


... klä pojken i rosa nu.

Ja, de senaste dagarna har gått i vemodets tecken. Jag har sovit och jag har vakat, och när jag vakat har jag gråtit.
Lite så: "BUHU!"
Eller nej, mer: "WUÄÄÄÄH!"
Fast nej, det har mer varit precis exakt såhär: "snyft"

Nu har jag snirklat mig ur vemodet och kan, med vida sinnen, skriva om vad det var som utlöste det den här gången.
För jag kan säga "den här gången", som vore jag världens mest labila person. Det är jag, sammanfattningsvis, på det stora hela. Men i enskilda situationer, på kort sikt, är jag mer solid än en klippa.
Men det är inte det -mig- jag ska skriva om, jag ska skriva om min far. Min far som är en sådan stor källa till sorg, men också, vilket ofta glöms bort, en än större källa till glädje. Beroende på hur man ser det. Sammanfattningsvis, på det stora hela är han en sorgens man, för alla inblandade. Men ser man till enskilda situationer, på kort sikt, är han en glädje, en fröjd att tänka på.
Jag antar att jag har sammanfattat honom de senaste dagarna, tänkt på honom i det stora hela.
Han pratas aldrig om. Det pratas aldrig om sådant som gör ont. Men nu jäklar ska här pratas, han ska fram. Ut i rampljuset med dig, farsan!

Jo min far, vet ni. Han är inte så bra på ganska så många saker. Varje gång vi städade hemma, t.ex, då slängde han ut allting. Stolar, bord, hatthyllan - allt skulle ut, så att han kunde svänga omkring med dammsugaren fritt i huset. Det var ju bara det att vi drog in mer skit i huset än det var innan, när alla stolar, bord och hatthyllor skulle in igen. Då fick vi gå efter med sopskyffeln.
Sedan hade han alltid för vana att röka inne, och även om jag började röka väldigt tidigt själv, tyckte jag alltid att det var vidrigt med den ingrodda röklukten. Den vande jag mig aldrig vid.
En annan sak han inte var så bra på, var att vara hemma. Han var liksom så stressad och rastlös hemma, det märktes och kändes genom väggarna. Hemma var han deprimerad och stängde in sig på sitt rum, likt en tonåring. Hemma trivdes han inte. Det gjorde inte jag heller.
Min far har aldrig varit en man av stora ord, aldrig en man att visa känslor. Jag har aldrig hört honom säga att han älskar oss (mig och mina bröder), aldrig ens att han tycker om de vi är. Men det gör inget, jag tjuvlyssnade ibland när han pratade om oss, och allt det han sa andades stolthet ända ut i fingertopparna.
Allt detta var innan jag visste att han egentligen var sjuk. Att det bodde en spelmissbrukare i honom som åt alla våra pengar. Att han var en manodepressiv filur som bjöd in narkomaner i vårt hem för att sedan jaga ut dem igen. Det var ingen trygg omgivning, ingen bra miljö. Men trots att det var min far som utsatte oss för detta, var det också han som skyddade. Han kanske knarkade, men vad visste vi om det när han inte var hemma? Det var ett skevt skydd, men ändå ett skydd.

Men min far, vet ni. Han är ganska så bra på ganska så många saker också. När han var frisk eller hade någon av sina uppåtperioder, då var det kalabalik i hela Sverige, tyckte jag. Jag tyckte att det var synd om hela världen som inte fick vara med min pappa som jag fick. Han var så inihellskotta bra på att hitta på saker, så bra på att få folk att må bra. De få gångerna han följde med mig till skolan då det var luciafirande eller något liknande, då var det speciellt, ska jag be att få tala om. De stunderna önskade jag att jag hade en låda att stoppa in känslan i. Känslan att jag var jordens stoltaste dotter med sin hand i pappas. Hans hand var alltid den bästa handen.
Ja, han må vara trasig, min far. Han må ha gått helt fel väg, och vi må kanske aldrig ses igen.

Men att han är min trygghet, min stolthet och min pappa. Det kan ingen ta ifrån honom.