,

Jag är ganska tyst här för tillfället, och kommer så att vara periodvis. Det är lite så jag är, generellt - en periodare.
Jag känner mig psykiskt medtagen och känslomässigt dränerad. För att allt är för stort.

Ja, allt är för stort. Så kan vi sammanfatta.

Jag ser, och jag är medveten om, människor som far illa. Människor som lider ont, och sedan får sota för det.
Människor som försummas, försakas och förintas men inte får hjälp. Eller fel hjälp.
Vart börjar man, när det är för stort? Jag ska rädda världen, mindre nöjer jag mig inte med.

Men hur blir det då, när det lilla är för litet?
När man gjort en sak och inser att miljoner väntar?
Att världen väntar?

Det genererar ju bara i ingen hjälp alls.



När ska världen inse att detta ska vara en bra plats?
När ska världen flytta in hos mig så att jag någon gång kan lära mig vart man börjar?

Min första bloggpaus. Redan. Det måste vi fira med fanfarer och champange, trumpeter och den andra delen av "sluten avdelning". Första delen har du här.

Sluten avdelning, del 2 av 2


Jag återkommer när min hybris gör det.

En tvångstanke jag har, min mest lojala och uppskattade tvångstanke, är att jag alltid måste betala alla mina räkningar i samma sekund som pengarna sätts in på kontot. Ibland är detta fysiskt omöjligt då jag kanske befinner mig på oförmånligt avstånd till datorn alternativt försvunnit in i en oöverkomlig IT-psykos, men oftast finner jag ett sätt att betala dem pronto, så. att. säga. Detta är, som sagt, en bra tvångstanke.
En annan tvångstanke, eller tvångshandling då jag aldrig hinner tänka, är ett direkt resultat av en lätt kontrollerbar tourettes som bor i mig. Den yttrar sig på det viset att jag ibland högt måste upprepa ord jag ser.
Det mest aktuella exemplet just nu är två bilar, en som innehas av en vän och en som ofta står parkerad på min gata, på vilka registreringsskyltarnas bokstavskombination är "OHE". Varje gång jag ser någon av dessa bilar är det mig omöjligt att motstå begäret att utbrista "OHE" högt, högt. Och det faktum att jag inte har någon som helst volymkontroll i min röst hjälper mig inte alls. Vännens bil träffar jag oftast på jobbet, vilket är skönt. Där vet de flesta människor att jag är ganska konstig. Men den andra, som står på min gata, är värre. Där ter det sig mest som att jag försöker cheerleada mig själv framåt i promenaden. Det folk ser på min gata är en tjej, som går, inget märkvärdigt med det, och plötsligt utbrister hon ett "ÅÅÅHEEJ!". "Suck", tänker folk, "arma flicka till att behöva tvångsvård".

Arma flicka till att tycka att det är tämligen roande, tänker jag.

Jag har ingenting emot norrmän. Jag älskar norrmän, i allmänhet. Hur dom pratar var dom går. Och var dom sitter och var dom står. Och får vi lov, och får vi lov att sjunga mästaren av norgeskämtens visa. (okynnesklapp och ridå)




Jaha, den bilen!

Ordet "voyeurism" under mitt bloggnamn i headern är en ren tillfällighet.



Jag ska närmre förklara min header när jag har tid. Just nu ska jag hoppa hopprep och se på "Lilla Sjöjungfrun".

"hej dagboken i da ja har borstat tenderna åk spelat teve spel"

Exakt så börjar och slutar en av mina dagböcker från våra fornstora da'r. Jag önskade mig en gång en dagbok i födelsedagspresent, fick en i julklapp och skrev, i den, alltså en till två meningar. Det är svårt att veta hur många meningar det egentligen är när punkten uppenbarligen inte hade uppfunnits än.
Jag minns när jag återfann den här dagboken. Jag var kanske 8-9 år gammal och hade antagligen några ensamma timmar att ta död på efter skolan och började följaktligen rota i garaget - mitt smultronställe på den tiden. Jag hittade ovan nämnda bok, bröt upp det sedvanliga, infernaliskt ettriga pygmélåset och började läsa -och skratta. Jag tyckte nämligen att det var hysteriskt roligt att jag hade stavat "borstat" med ett 'r' och inte två. De legitima stav- samt grammatikfelen som "åk" och det faktum att kommatecken samt punkter lyste med sin frånvaro, det var ingenting jag lade märke till. Nejnej, jag hånade mitt yngre jag för det enda korrekta jag lyckades åstadkomma i min vardagsnovell.
Ett bevisligt de facto och en tydlig indikation på att jag faktiskt var innerligt dum i huvudet som liten.

Hur jag överlevde är mig ett mysterium,
och därför vill jag tacka alla era gudar, för mina då goda looks och en oförklarlig charm som stakade mig fram i mina barndomens dagar.


Tack

De planer jag har haft idag. De skulle få vem som helst att hoppa upp i en spontan klackspark och skrika "hell yeah!". De har varit lite i stil med att bestiga Mount Everest på händer eller att fika med en anakonda. Så spännande. Lika spännande som att förstora brösten, med knäckebröd. Ja, visionen har varit stor, grabbar.
Så stor att jag flera gånger varit tvungen att utbrista "håll i hatten!". Nej, större.
Vore mina planer ett bakverk hade de varit en glassbomb. Bokstavligt talat.
Hjärtfrekvensen har varit galen idag.

Vad är det här då för planer? Vad är det för kakmakarbus jag har i sikte?

Det minns jag inte själv. Visionerna var stora, men jag satte mig i ett hörn med en gitarr. Jag sjöng om att bestiga Mount Everest på händer, att fika med en anakonda och att fylla brösten med knäckebröd. Och vips var det kväll.


Vips var det kväll.



En bra kväll.

Okejokej, en liten anekdot då. En ganska färsk... Den hände nyss.

Jag slumrade till för en dryg timme sedan och drömde om min äldsta och närmsta vän. Jag drömde att jag ringde henne och att hon svarade:
"oj, jahaja... nu är det så att jag är i Halmstad, av alla ställen. Vi firar min möhippa här".
Jag bet ihop, gjorde stora ögon och överartikulerade fram ett "mhmmm, dett sägerr du?".
Hon: "Jo, klart vi skulle ringt dig och så, men det glömdes av. Johan har tagit din plats här, ja, han har även klätt ut sig till dig", och i samma sekund som de orden yttras ringer min äldsta och närmsta vän, inte i drömmen, i veerkligheeten. Damdamdam...

Min irritation syrade ner hela det samtalet som vore det ett Tjernobylprojekt. Vännen berättade lite random om helgen och jag överartikulerade fram flera "mhmmm, dett sägerr du?".


Hamen. Det var lite kul sådär på en söndag. Lite tjofaderittan.

Jag är så fruktansvärt oinspirerad idag, skrivmässigt. Jag brukar annars kunna sparka igång det hela genom att tänka på ett ord och sedan spinna vidare på det, men nu - blankt. Jag resonerade först som vilken människa som helst och började inte skriva, utan göra något helt annat. Men så roligt ska vi inte ha det. Har man väl startat en blogg måste man underhålla den, och således började jag tänka på saker som oberoende alltid lyckas inspirera mig. Mina kusiner, farmor, brorsan, barn i allmänhet? Nej, tomt. Att stätta en rolig twist på någon vardaglig händelse, det som också kommit att kallas "mitt expertområde"? Nej. Inget verkade funka, så jag drog till med det tunga artilleriet och slet fram mitt allra färskaste tillika dammigaste block för att helt ångestlöst mana fram någon som helst sorts skrivlust. Så... följ med mig på en guidad tur i mitt block:

De första två sidorna är som en ode till farmor, där jag bedyrar att hon är bra. Jag vet inte alls vad jag pratar om där. Hon är bäst.
Efter dessa två fjäskblad följer ca trettio sidor existensfrågor, ångestutlopp och ångestavlopp. Lite sådant smaskigt som ofta präntas ned men aldrig läses.
Sedermera har jag forskat och gjort en djupdykning i ett antal psykiska sjukdomar, vilket jag kan rekommendera alla att göra - öka medvetandet lite. Där har behandlats flera olika typer av schizofreni och neurotiska störningar som följts upp av några behandlingsformer och en avhandling på mig själv, i egen hög person.
Men det är inte förrän efter allt detta som det blir intressant. Här kan man läsa, ska ni veta, hur man gör en top notch kasslergratäng samt en delikat morotskaka och i vilken ordning avsnitten av Sex And The City kom i säsong 4, allt detta på samma sida dessutom.
Sedan kan man läsa lite för- och nackdelar med socialen/försäkringskassan/psykvården. Sådant jag egentligen inte har någon aning om men ändå vill ha åsikter i.
Fortsättningsvis: Blablabla, analyser, blabla, tabulatur, bla, bokrecensioner, litteratur att läsa etc, etc. Och sedan börjar det om.

Det var det,

och efter att ha läst igenom detta två gånger inser jag nu att jag borde ha resonerat som vilken människa som helst, dvs att börja inte skriva, utan göra något annat. Men så roligt skulle vi visst inte ha det.

Det jag vill säga nu, med hela mitt hjärta i pant, är: att jag ber om ursäkt.

Oj. Oj. Oj. Mina damer och herrar/barn och kategorilösa; idag kan man riktigt ta på spänningen. Man kan simma i spänningen. Spänningen är en tjock, trögflytande gelé som genomsyrar hela min morgon vilken numer stavas G.R.R.R.R.A.W. Detta, kan jag berätta, är ett resultat av en rad olyckliga händelser alltjämt sedan min första vakna sekund. Låt mig säga såhär: vore jag en produkt kommen ur ett livslångt finjusteringsarbete, hade tillverkaren korsat sina pekfingrar mot mig, sagt att jag är djävulens påfund och kastat mig mot en sektledare.

Allt startar en random förmiddag (morgon) i mars, också kallad "idag". Jag genomlider hela min sömn med drömmar som säger att jag är en scout. Jag vaknar, blir arg över det faktum att jag inte är en scout. Jag vill bli scout. Hur blir man scout? Googlar och inser att alla scouter är nördar, gråter lite när jag inser att jag är en nörd. Jag konstaterar att nördar är bra och torkar mina tårar. Stiger upp, kokar vatten. Svär lite över att kaffebryggaren gick sönder -97 och ser plötsligt att jag glömt släcka fönsterlampan i köket. Hur kunde jag? I samma sekund ser jag, bakom fönsterlampan, att det regnar ute. "NEEEEEEEEEEEJ", vrålar jag med en hand för ansiktet, en för hjärtat. Fosterställning intagen på golvet. Ser att jag måste städa, försöker förstå varför allt ont måste hända mig. Vattnet har svalnat, inget kaffe. Jag går och lägger mig igen, ser min googlehistorik. Jag kommer aldrig att bli scout. Det regnar. Miljön är förstörd pga mig och min lampa. Jag kommer att sakta dö en dammrelaterad död. Vattnet är kallt och kan aldrig bli varmt igen.

Det är en usel random förmiddag (morgon) i mars, också kallad "idag". Jag simmar i en tjock trögflytande gelé som genomsyrar hela min morgon och allt jag kan säga om saken är: G.R.R.R.R.A.W.

"lsd":et i mitt bloggnamn är en ren tillfällighet.

Det är den finaste komplimang jag någonsin fått - alla kategorier, utan motstycke. Det var antagligen inte menat som någon komplimang, utan mer av typen "jag hatar mig själv när jag är med dig". Men det gör inget. Jag log när orden yttrades, blev varm, fnissade lite skolflickeaktigt och sa "tack".
Detta är bara ett i raden av exempel på hur jag kan förvränga saker och ting. Dåligt blir bra. Bra blir mindre bra.
Jag är dålig på att ta emot komplimanger (åsyftandes de som är ämnade att vara komplimanger). Jag tar inte ens emot dem, jag utvecklar mer någon sorts imaginär robotröst som säger: "compliment shield: activated" och låter ögonen gå från höger till vänster, vänster till höger. Obekväm tystnad. Syrsor spelar. Ökenboll susar förbi. Och scen!
Jag är även dålig på att ge komplimanger.  Bara tills för några år sedan trodde jag att den ultimata, och enda, komplimangen var att likna någon vid en kändis, och således försökte jag alltid hitta drag i folks ansikten eller kroppsspråk som jag glatt kunde få förknippa med en kändis'; "du blinkar med ögonen precis sådär som Malou Von Sivers gör...... varsågod". Men jag vet bättre nu - det måste vara en snygg kändis.

Detta är dock inte väsentligt. Huruvida jag är bra eller dålig i ämnet spelar ingen roll. 

Huvudsaken är att du är ful när du är med mig

Det bor en enveten tristess i min kropp. För nu kan vi kalla den "den envetna tristessen".
Du vet, den känslan då allt innanmäte i kroppen, alla blodådror, muskler, nämn själv (jag kan ingen mer anatomi) tycks vilja pressa sig ut, dansa lindy hop och slå dig fem gånger på var kind för att med besked säga "gaska upp dig kvinna!".
Jag ignorerar pressen. De senaste månaderna har jag varit en slacker av rang, en rangslacker, en brandsläckare. En sådan du somnar av att höra om. En sådan hela polska riksdagen somnar av att höra om. En sådan du inte vill ha närvarande vid brand.
Antar att det är våren som gör sig påmind, med spritt (läs ej: sprit) i varenda vrå av hela min person. Våren gör dig nykär, den är alla dina gamla ex och förälskelser i kvadrat uppradade på ett schmorgåschbord av bekanta känslor. Den är alla smördängor du proppat freestylen med, varvat i den portabla cd:n, lyssnat på i mp3-format, numera spotify:at. Den är Meatloaf, den är Beatles, den är Fleetwood, numera Melissa Horn. Alla i en ny sunkig downergestalt du lätt finner bland alla gamla ex och förälskelser på schmorgåschbordet.

Men jag ignorerar det här idag. Jag är en slacker av rang, en rangslacker, en brandsläckare. Jag ska inte prata om det, varken med dig eller den polska riksdagen, och det närmsta en brand jag kommer är en tändare utan gas i botten av en ickefrekvent använd låda.

Ikväll nekar jag, vänligt men bestämt, våren. Säger "försök igen imorgon" och koreograferar istället en skev lindy hop på vardagsrumsbordet.