,

Jag vill ha en svart tavla, en blackboard (nej, det är inte engelska för nybörjare, den heter så).
Jag har velat ha en ända sedan jag började skolan sisådär runt 30-/40-talet. Min lärare skrev så snyggt på den, sådär krumelurigt som jag aldrig lärt mig. Men jag är övertygad om att jag skulle kunna krumelura fint om jag bara hade en sån.
När jag gick i min första skola fick jag lära mig att skriva skrivstil i en låda mannagryn. Utvecklingen hade stannat där jag växte upp. Men jag var inte bara en blackboardtrånande liten unge när jag var liten, jag var också hejdlöst glupsk och därför(?) åt jag alltid upp mannagrynen. Min lärare fyllde på mannagryn, jag åt upp. Det var en lek jag gillade väldigt mycket och min lärare var, som tur var, mycket snäll. Hade hon jagat mig hade jag antagligen varit för fet för att fly. I takt med att min mage svällde förlorade jag förmågan att skriva rent.
Min hejdlösa glupskhet är förmodligen den främsta anledningen till att mina krumelurer är defekta.

Och därför vill jag ha en blackboard. Den skulle lösa alla mina problem.

När jag vaknade imorse och tittade på min dator, möttes jag av detta på google bildsök:



Det var en rolig kväll igår.

Alla har nog uppmärksammat att det snart är val. Inte en fysisk val, som inte lever på land (Göran Perssons mandat är sen ett tag över) utan val som verb... eller adjektiv, beroende på hur man ser det.
Hur tänker man när man ska välja om sina egna och andras framtida fyra år? Hur ska man urskilja något essentiellt i den gröt av sammanflätad politik partierna står för? Vad skiljer egentligen partierna åt? Alla vill satsa på just det jag tror på, alla är egentligen manipulerande hycklare. Säger jag till Reinfeldt att jag tror på barn och att jag vill att vi ska jobba för dem, ja då säger han att det just är det hans parti också vill: "Ja, barnen ska jobba, vi är på samma blad". Säger jag till Mona att jag vill att vi ska jobba för jämställdhet, ja då säger hon att "det är det som kallas välfärd, baby". Vissa saker gynnar andra mer än mig och därför röstar vi alla olika. I vissa tider är det bara så att en viss grupp behöver något mer än vanligt. Nu behöver vi ge till de "fattiga" ett tag.

Men hur tänker jag då, i denna gröt jag aldrig skulle äta till frukost?
Jag har gjort det lätt. Färger!

Ta vänsterblocket som exempel: vilka färger innefattar det? Jo, röd och grön. Grön är min favoritfärg, röd är min nästa.
Högerblockets färger: lite grön, men övervägande blått. Grön är fortfarande min favoritfärg och jag gillar inte att den domineras av fyra nyanser av blått. Det tar jag som en personlig käftsmäll.

Valet är enkelt. Mina favoritfärger vinner! Vilka partier det är? Vem bryr sig, de har bra smak!


Hoppas nu att jag hjälpt många på vägen. Om inte: tänk Robin Hood, inte... sir Väs' ägare.

Jag läser i nya "Hem & Hyra" (jag blev lurad av en dörrknackare att gå med i hyresgästföreningen. han tyckte att min t-shirt var snygg, vad skulle jag göra?), världens mest inadekvata tidning, att man kan klara sig utan bil (word. har jag gjort i hela mitt liv), hur man hanterar en nakensolande granne och hur man flirtar. De har till och med en tävling i vem som är den bästa fastighetsskötaren. Vem vill ha det priset? Vad är priset? En guldmopp?
Men det är inte det väsentliga. Det väsentliga är att man, i denna tidning på "annonstorget", finner: inte en, inte två, inte ens sju, utan femton annonser som säger att de kan spå din framtid.
Vad gör de i en tidning för oss som hyr våra hem? Är vi målgruppen? Tänker folk verkligen, när de startar företag, att "jag ska rikta mig till folk som inte äger sitt hem!"? Det känns inte som ett vidare vinnande koncept, om man inte är hyresgästföreningen itself förstås.
Men inte ens detta är det väsentliga. Det väsentliga(ste) är att det, bland alla dessa spåannonser, finns en annons som får mina fingrar att genast vilja slå det angivna numret. Det är spålinjen "kedjan" som "spår i tarot och vanliga kort". Okej, tarot förstår jag - 'jag ser en ridande bergshare, du kommer att få elva barn i en bilolycka'. Men vanliga kort? 'Jag ser hjärter 2, hjärter knekt, ruter 2, spader 2 och klöver knekt - du kommer snart att få ett nytt jobb'
Borde jag då förvänta mig ett sprillans nytt jobb eller borde jag börja spela poker, med den kåken?
Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag måste spärra det numret i min mobil. Många fyllesamtal lär annars stunda.

Idag har jag varit hemma hos brorsan. Det är en raritet, mina vänner. En raritet utan motstycke.
Han har liksom inga sittplatser i sin lägenhet. När man hälsar på måste man brottas med tusentals tidsskrifter för att ens få en liten plats i hans fåtölj, och lyckas man med det känner man sig ändå mobbad för att fåtöljen står flera meter ifrån borsans dator - där han sitter. Det är alltså långt ifrån en mingelplats. Snarare singelplats.
Men han är bra, min bror. Han är så förnuftig och alltid redo med en uppläxning. Jag är en mycket impulsiv person utan något som helst konsekvenstänkande (typiskt lillasystrig) och därför är hans uppläxningar nästan alltid berättigade. Något jag aldrig erkänner. Jag tycker om att hugga lite på brorsan, säga saker som "näh, så är det inte alls, lägg aaaav, låt mig leva mitt liv" i sann Sweet Sixteen-anda och svära att hans uppläxningar är totalt obefogade. Vad han inte vet dock, är att jag i smyg lyssnar på honom, tar in det annorstädes och tänker "Det var ingen dum idé. Intressant vinkel där". Sedan berättar jag hans idéer och vinklar för alla vänner jag känner. Även de jag känner som inte är vänner.


Men jag håller aldrig med honom.