,

För några dagar sedan, då jag hängde med två pojkvaskrar till vänner ut för en frisbeegolf-runda, fick jag en läxa. Jag älskar läxor, jag älskar att lära mig nya saker. Ofta, både nu och då, brukar jag frenesiklicka ord med omnejd på ne.se, och när jag levde i ett betydligt mindre format var mina favoritböcker Gröngölingsboken 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8... 133.
Att jag fick en läxa när vi friluftade oss bland stålkorgar för några dagar sedan kom sig av den anledningen att jag drog ett skämt som refererade till statyn "tänkaren" som förmodligen alla känner till. Men hur många har hört/lagt på minnet vem som skapat denna kreation? Jag har - nu. Och det kommer du också - snart.
Jag läste på min läxa, men det räckte inte. Jag ville veta mer, mer, mer. Och här kommer min historia.

Hur du vet att jag inte sitter med wikipedia när jag skriver det här? Det vet du inte, du måste bara lita på mig.

Det första jag resolut sa när ämnet dök upp var att skulptören är Italiensk. Det var givet och har jag rätt, då har jag rätt. -Jag hade fel. Skulptören heter Auguste Rodin och kommer från Frankrike. Född 1840, död 1917.
Han arbetade först som hantverkare åt olika företag men slog sedan igenom efter att ha bott i Italien (YES! Halvt rätt, säger vi) ett tag och influerats en gnutta av Michelangelo.
Han var tillsammans med en brud vid namn Camille C-nånting och om jag får gissa antar jag att de hade sjukt kul.
Han ser, vid första anblick, lite märkvärdig ut med vettlöst skägg och assymetriskt hår. Men jag tror ändå att han var oförskämt rolig att umgås med. Hon, Camille, är en dåtidens babe, om man frågar mig (trots det faktum att jag bara förälskar mig i blondiner). Hon var några decennier yngre än gubben, vilket först fick mig att tänka på honom som en aning gubbsjuk, men jag tror att de hade det bra.
Jag gissar, igen, att han var någon slags mentor för henne och att hon åkte på något slags lärar-elev syndrom och blev kär, helt enkelt. Att han föll behöver jag inte ens förklara - hon var übersnygg och såg sympatisk ut. Det kan räcka ibland, Auguste. Det kan det. Inget att skämmas för.

Och det var allt jag hade att säga om Auguste Rodin, den gamle räven.
Camille kan behöva ett eget inlägg.


Allt gott

Jag är inte rädd för något. Alls. Egentligen. Om vi bortser från dörrar. Nya dörrar skrämmer livet ur mig, vilket låter urlöjligt när ingen bakgrundsfakta finns att tillgå. Men det ska jag prata mer om någon annan dag.
Idag vill jag ta upp en lighträdsla jag har. Jag skulle aldrig kalla det rädsla. Andra skulle det, men jag gör det inte. Jag kallar det "total ultimat bombastisk paranoia", vilket jag tror även är den medicinska benämningen för det.
Man skulle kunna säga att det handlar om småkryp, men det vore att förenkla saken. Jag är inte paranoid över alla småkryp. Nej, det handlar mer om djur jag inte förstår grejen med, vilket i regel oftast är småkryp. Som hästmyggor exempelvis - vad fyller de för funktion, och vad gör de här på jorden? Ingen vet. Ingen vet heller varför de, om man försöker döda en och får den att tappa alla sina ben, fortsätter att leva. Varför benen springer ifrån sin egen kropp. Ingen vet, för ingen bryr sig. Och det skrämmer mig lite. Deras uppgift kan vara att utplåna jorden. Det vet ingen, för ingen bryr sig.
Häromdagen mötte jag två iglar i en tjärn. De satt på en 3,5:a jag så vördnadsfullt lagt på kylning i vattnet. Iglarna sprätte jag bort med ett pekfinger och ölen drack jag upp i lugn och ro. Inget konstigt med det. Men sen... sen hände något i hjärnan, inte på grund av ölen och inte på grund av solsting. Jag började bli paranoid, såg iglar överallt. På marken, i maten, hängandes i träden. Under en sekund av förvirring trodde jag även att en bänk var en igel. Men jag var inte rädd för dem, jag blir bara så nojig, för att jag inte vet vart jag har dem. En hund vet jag vart jag har, den gör sitt, den är hundig och kapabel till få överraskningar. En igel, kan göra precis vadsomhelst. Hoppa? Klona sig? Gadda ihop sig med resten av igelgänget? Det vet jag inte, för ingen pratar om det. Ingen bryr sig.

Det är skrämmande.

Hädanefter vill jag att "Naturrutan" (palindrom ftw!) tar upp djur som ingen forskat om. Jag vill se hästmyggor i close up och jag vill följa en igels vardag. Vi badar i samma vatten (okej, jag skulle aldrig få för mig att bada i just den tjärn:en, men ändå..) och vi dricker samma öl. Låt oss då bli vänner och låt oss riva dessa murar av rasism.


Och hör sen...

Folk som känner mig vet att jag är mer eller mindre kreativ. Eller mer åt det fantasifulla hållet kanske. Jag syr och jag klipper och jag klistrar och jag sågar, och ja, jag gör allt (och jag söker dig, likasinnade kvinna...). Det är inget märkvärdigt egentligen, jag är ett ensambarn i själen och klarar mig bäst själv, och att vara händig handlar egentligen bara om att ta sig an saker. Bra blir det inte alla gånger då jag lever i total avsaknad av fingertoppskänsla. Således får allt jag gör en lite rå känsla.
Men jag tycker om att göra det mesta och det mesta blir det faktiskt något konkret av. En sak dock, en sak jag hör ganska ofta, är att jag skulle vara bra på att måla. Det, mina vänner, är ren och skär lögn och jag har ingen aning om hur jag lyckats upprätthålla den lögnen i alla dessa år. Visst, visst, jag kan måla av enkla saker som äpplen och pennor. Det är simpelt och kan knappast kallas talang. Nej, att jag skulle vara bra på att måla har folk bara hittat på. Jag kanske ser ut att vara en konstnär, kanske vill folk att jag ska bli en konstnär. Men lystra till detta: Jag är inte en.
En gång, när jag var yttepytteliten, lyckades jag trolla fram en teckning av världsklass. Det var en bukett blommor och allt var suveränt gjort, men, men(!) det var en ren lyckträff. Jag minns inte så väl, men jag tror till och med att jag lejde Da Vinci för att själv framstå som kulturell. Denna teckning lever kvar på folks näthinnor med vilken jag förknippas, och de tycks tro att jag än idag är den där illbattingen till 5-åring med storhetsvansinne. Jag är inte den illbattingen, jag är kass på att måla.
Ett strålande exempel och formidabelt argument är en tavla jag gjort. Jag vaknade en dag och insåg att mina väggar var lite... låt säga nakna. Jag hade förstört alla mina befintliga tavlor som en följd av diverse idékläckanden som gått i stöpet. Hursomhaver, jag plockade fram mina penslar samt en skiva att måla på och som alltid, när jag tar en pensel i handen, flyger alla mina tankar, all min fantasi ut ur rummet och allt som finns kvar är en nollställd person med tomma ögon och färg i ansiktet.
Resultatet?

Resultatet! Än idag hävdar jag att tavlan målats av min 8-årige kusin för att bespara mig den förödmjukelse ett erkännande skulle innebära.

Så alla där ute, med hopp och tro om att jag ska slå stort på målarfronten: Lägg ner!

Idag, av alla dagar, på kristi himmelfärds dag (den heligaste av dagar), fick jag den superbraiga idén att jag skulle veva igång min gamla bärbara dator. Sagt och gjort, här är den, här bloggar jag från den och det är rena rama himmelriket. Inte kristi himmelriket, men himmelriket. Den låter som en sjuk gammal rökande mormor, men det är sånt man får leva med. Både det och mormor själv.
Så, vad kan den här datorn som min nya inte kan? Jo, det ska jag berätta för er: den kan, som ingen annan kan, synkronisera med min mobiltelefon och således, siledes och i alla led kan den ta emot alla bilder jag tagit under året som är. 2010, för er som inte vet.
Jag fann en specifik bild, som jag också snart ska lägga upp, vars motiv jag förnimmer tillbaka till en hobbybutik.
Jag och min vänvänvän besökte denna butik jag inte minns namnet på en dag och jag, när jag såg dessa motiv, fick en strålande idé till ett pyssel. "Vad är det för idé?" frågade vänvänvännen varpå jag svarade; "näh, inget särskilt".
Varför jag alltid ska vara så hemlighetsfull övergår mitt förstånd. Mitt minne har aldrig varit av den lojala läggningen så det sviker mig alltsomoftast. Så nu sitter jag här, med en bild, en idé jag inte minns och en frustration stor nog att äta upp Afrika.



Ni ser ju att det måste ha varit en mästerlig idé.



Tillsvidare, note to self: Dela med dig av dina idéer, folk kommer inte att sno dem för att ta patent.

Hej, jag heter Emma och jag har en fjong på håret.
Att ha en fjong på håret är, för mig, värre än att få huden i ansiktet avskalad. För att sätta lite perspektiv.
En avskalad hud kan jag skämta bort, den skulle jag lätt kunna ta med ro. En fjong på håret, är allvarliga grejer.
Mitt hår har, i stor sett, inte förändrats sedan födseln. Det har inte permanentats, det har inte lockats. Det har legat där det ligger år efter år... efter år. Således är en fjong förödande.
Jag minns så väl hur det hände. Jag vill inte gärna tänka på det, men traumatiska upplevelser, har jag hört, ska bearbetas.
Det började imorse, brorsan bad mig möta upp honom i stan, jag slängde mig i duschen och blåste därefter håret lite lätt i brist på minutrar till övers. Efter en kvart satt jag på cykeln och började trampa och trampa och trampa. Motvind. Hår åt alla håll. Väl nere på stan fann jag mina värsta fiender -babyhåren i pannan- stå rätt upp.
Rätt upp! Inte ens lite saliv kunde rädda mig- har mitt hår bestämt sig för en sak, ja då är det så resten av livet (läs: dagen). Så nu sitter jag här, elva timmar senare, med en fjong som, med besked, påminner mig om att aldrig, aldrig cykla i motvind efter dusch igen. Aldrig.

Somliga kallar det I-landsproblem. Jag kallar det världskris.

Jag fick ett anonymt (nej) tips häromdagen om ett lejon som tydligt ska glida runt på youtube. Allt var en gåta från start till slut med kodnyckelord som: "lejon", "åttiotal", "reunion" och "snyft".
Idag letade jag upp detta mytomspunna klipp på självaste youtube itself och fann en snyfthistoria av världsklass.


'

Djur och deras sätt, va...

Jag har aldrig hört någon, som inte dricker vin, whiskey eller öl, påstå sig själv vara livsnjutare.
Alkohol är alltså nyckeln till njutning.
Eller är det bara människor med smak för alkohol som behöver en oskyldig anledning?




Klockan är 01.46. Att du förväntade dig något storslaget, var att skita i öppen mun.

Det är lördag, jag sitter på sängkanten (femtio på franska) och har en spastisk katt liggandes bredvid mig. Jag skulle vilja stämma in och spasma parallellt med honom, men det vore att mata min innerliga galenhet med godis. Lördagsgodis, givetvis.
Det är inte många som kan det -ha lördag och sitta på sängkatten bredvid en spastisk katt- samtidigt. Det är en jongleringskonst jag övat på länge, och nu kan jag malligt blogga om det. Jag kan!
Och bara för att det är lördag känner jag ett oövervinnerligt sug efter att besöka vinden i huset. Det är sådant man gör på lördagar, har jag hört. Jag vet inte varför, men jag har ett evigt och ömt kärleksförhållande med vindar. Någon sorts förkärlek, fast utan "för", bara kärlek.
Jag tror att det började i mitt andra barndomshem, vilket var ett stort rött hus på landet. Där fanns en vind som, om vi tillämpar min barndomslogik, nog var lika stor som hela huset. Där brukade jag hänga som barn. Vissa körde lekplatsen, andra grusgropen, jag fann mig själv på vinden. Hursom, jag brukade alltid rota runt i lådorna som stod staplade på golvet, och i dem hittade jag alltid godis (jullådor kontra påsklådor etc). Gammalt godis, men gott godis. Där satt jag och glufsade dagarna i ända medan min kärlek till vindar bara växte sig starkare och starkare.

Jag tror inte att jag skulle hitta något godis om jag gick upp på min vind nu. Jag har knappt ens firat jul, om vi bortser från en 20 cm hög gran som jag dansar runt varje tjugofjärde december. Men jag kan inte minnas att jag någonsin dekorerat den med några daim. Synd.
Därför lägger jag ned mina vindsliga planer ikväll, fortsätter att sitta på franska femtio och klappar takt till kattens spasmer.

Lördag!