,

Folk som känner mig vet att jag är mer eller mindre kreativ. Eller mer åt det fantasifulla hållet kanske. Jag syr och jag klipper och jag klistrar och jag sågar, och ja, jag gör allt (och jag söker dig, likasinnade kvinna...). Det är inget märkvärdigt egentligen, jag är ett ensambarn i själen och klarar mig bäst själv, och att vara händig handlar egentligen bara om att ta sig an saker. Bra blir det inte alla gånger då jag lever i total avsaknad av fingertoppskänsla. Således får allt jag gör en lite rå känsla.
Men jag tycker om att göra det mesta och det mesta blir det faktiskt något konkret av. En sak dock, en sak jag hör ganska ofta, är att jag skulle vara bra på att måla. Det, mina vänner, är ren och skär lögn och jag har ingen aning om hur jag lyckats upprätthålla den lögnen i alla dessa år. Visst, visst, jag kan måla av enkla saker som äpplen och pennor. Det är simpelt och kan knappast kallas talang. Nej, att jag skulle vara bra på att måla har folk bara hittat på. Jag kanske ser ut att vara en konstnär, kanske vill folk att jag ska bli en konstnär. Men lystra till detta: Jag är inte en.
En gång, när jag var yttepytteliten, lyckades jag trolla fram en teckning av världsklass. Det var en bukett blommor och allt var suveränt gjort, men, men(!) det var en ren lyckträff. Jag minns inte så väl, men jag tror till och med att jag lejde Da Vinci för att själv framstå som kulturell. Denna teckning lever kvar på folks näthinnor med vilken jag förknippas, och de tycks tro att jag än idag är den där illbattingen till 5-åring med storhetsvansinne. Jag är inte den illbattingen, jag är kass på att måla.
Ett strålande exempel och formidabelt argument är en tavla jag gjort. Jag vaknade en dag och insåg att mina väggar var lite... låt säga nakna. Jag hade förstört alla mina befintliga tavlor som en följd av diverse idékläckanden som gått i stöpet. Hursomhaver, jag plockade fram mina penslar samt en skiva att måla på och som alltid, när jag tar en pensel i handen, flyger alla mina tankar, all min fantasi ut ur rummet och allt som finns kvar är en nollställd person med tomma ögon och färg i ansiktet.
Resultatet?

Resultatet! Än idag hävdar jag att tavlan målats av min 8-årige kusin för att bespara mig den förödmjukelse ett erkännande skulle innebära.

Så alla där ute, med hopp och tro om att jag ska slå stort på målarfronten: Lägg ner!