,

Tidningen "Metro" uppmanar till folket: Pass it on. Gör världen lite smartare - ge vidare din Metro.
Jag förstår inte riktigt grejen då Metro finns i varje hörn av varje liten del av varje liten stad och varje liten by, men jag tycker om att göra folk glada (jag vet, jag är ett sådant unikum) och anammade idag därför denna världsomvälvande idé.
Jag cyklade ner till stan, tog en Metro, läste den och letade därefter upp mitt offer - en farbror som satt vid en staty, ensam. Här får du något att göra medan du väntar, sa jag med mitt allra frommaste grin. Hur han reagerade? -Tack, men nej tack. Metro finns över hela sta'n och jag har läst den tre gånger idag. Hur jag reagerade? -Okej. Jag ville bara... okej.

I tårar sprang jag därifrån, i tårar sitter jag här nu. En evig skam är mig förbannad till den dag jag tar mitt sista andetag.


Jag sa ju det, Metro. Jag sa ju det! Ni är för många för att jag ska kunna glänsa i all min snällhet.

Den roligaste gruppen av människor måste vara barn. Barn är purfärska och utforskande på en purfärsk nivå. De tror att 11 år är det äldsta man kan bli och säger saker som "Jag kan inte svara på det för jag har ont i läppen".
Den minst roliga gruppen av människor måste vara vi; mellantingen. Vi finner logiska lösningar och tror att folk skulle titta konstigt om vi svarade på första impuls, om vi skulle lägga handflatan på en igelkott.
Mittemellan oss, barnen och mellantingen, lägger sig gamla människor. Bokstavligt talat. De lider av logiksökande samtidigt som de strävar mot det purfärska. Utforskande på en purfärsk nivå med en gnutta logik - det är vad jag kallar dem (gör jag inte).
Min farmor är en gammal människa, av goda skäl. Hon har trollat fram tre barn som nu är mellanting och hon har levt i mer än 11 år, vilket säger mer än allt. Min farmor är rolig. Först tyckte jag inte det, jag tyckte att hon var snäll, då hon var ett mellanting. Nu har hon blivit gammal och rolig. Ofta förstår hon det inte själv, när hon är logisk och säger till mig "jaha, man får gratulera - till ditt första par hela byxor!", eller när hon är mindre logisk och tror att hon är inlåst när man råkar stänga toalettdörren då hon är där inne - "Jodå, farmor, du kan öppna själv. Du har även låset i dörren."
Men farmor, vet ni, hon är inte den enda gamla människan. Ja, jag vet - spoiler, men det är sant. Om man har tråkigt kan man, t.ex, placera sin nätta röv i ett äldremänniskotätt område, titta och njuta. Jag gjorde det en dag, av misstag. Jag letade inte upp området, området letade upp mig. Och en sak jag alltid funderat på är hur gamla människor kan var så vissna i kroppen. Det finns en biologisk förklaring, jag vet, men kan då biologin förklara hur en gammal människa med sin rullator kan gå så långsamt, så långsamt när samma gamla människa, när denne möter en trottoarkant, kan få superkrafter och slänga upp rullatorn på trottoaren medan samma gamla människa hoppar efter i ett extremt harskutt för att sedan, igen, gå så långsamt, så långsamt. Jag fattartinte.

Men det är roligt.


Och med den utläggningen önskar jag samtliga en ytterst parant midsommar!

Idag, när jag stod i kön till kassan på Konsum, hände mig det som alla svenskar bävar för - personen framför mig i kassan sa de fördömda orden: "gå före du, du har ju så lite". Ja, jag hade lite. Jag hade lite kattmat och jag hade lite smör, men jag hade även ett stycke svensk i ryggmärgen som ondskefullt väste orden: "ta inte emot några tjänster, det kommer att stå dig dyrt".
Jag avskyr ovan nämnda mentalitet och jag avskyr att den är så djupt etsad i våra psyken att även den som inte lever efter denna mentalitet måste väga för och emot innan beslut kan tas. Jag är en av dessa, som enträget försöker växa ifrån denna "svenskhet" för att så ett nytt frö hos nästkommande generation där "att vara svensk" är en bra grej.
Och eftersom jag är en av dessa, tog jag mitt mod till fånga, tittade personen framför mig i kön till kassan på Konsum i ögonen och sa "ÅHHHHHHH, tack så mycket. Jag har SÅ bråttom!".

Jag hade inte bråttom, det var bara mitt stycke svensk i ryggmärgen som vann.


Svensk 1-0 Emma

Jag vill minnas att jag andades något om en liten kärleksskavank i mitt liv. Eller, rättare sagt, en kärleksdefekt.
Eller... Okej, okej, jag var totalt jäkla bitter. Så. Bitter.
Men jag är inte den som är den. Jag är alltid (hö   hö) den stora personen. Nu för jag hälsosamma dialoger med djuren i skogen och säger: heterosexuell tvåsamhet och barn säger du? Det låter trevligt! Berätta mer, tack.
Jag skuttar runt på imaginära fluffmoln och skrattpredikar till världen: Är dina vänner lyckliga är hela lyckan gjord!
Nu säljer jag mitt blod på stans allra största torg, för att dela med mig av min sunda syn på kärleken med omnejd.

Alternativt har jag blivit galen.


Men skämt åsido, hörrni! Alltsedan jag skrev det där har hela situationen reducerats till en fis i rymden, som di säger.
Och nu är jag egentligen bara lite ledsen för att jag inte fick reda på det tidigare, så att jag hade kunnat skriva om det tidigare, så att jag hade kunnat komma över allt det här tidigare.

Men, vi vet hur de säger det: Bättre sent än aldrig!



FIRST I WAS AFRAID, I WAS PETRIFIED . . .

Jag tycker inte att djur hör hemma i en matförsäljande butik. Jag skulle, exempelvis, inte ta med någon av mina katter till ICA eller Konsum. Jag skulle inte tycka att det vore fräscht. Jag gillar inte djurhår i mat (inte människohår heller, för den delen), än mindre om de skulle finnas där redan vid inköpet av maten.
Netto, däremot, de tycker motsatsen. De tycker att jag borde vilja handla där, men jag säger såhär:

Vill jag inte ens ha mina egna katter i en affär - ja, då är det mindre troligt att jag vill handla i en affär där två skabbhundar kysser varandra.


Har du inte sett reklamen, finns det tyvärr inget jag kan göra åt det. Att söka på 'kyssande' alternativt 'hånglande' hundar på youtube är att håna precisionens betydelse rätt i ansiktet.

Allright! Hej allihopa, jag har haft solsting och prioriterat allt annat än datorn. Det är min ursäkt, vad är din?

Okej, okej såhär är det. Jag är kass på skvaller, jag är immun mot skvaller. Mina öron är som vattentäta jackor mot det-här-har-vi-absolut-ingenting-med-att-göra-regn. Men idag ska jag skvallra. För att jag behöver ventilera och för att jag vet att ingen, förutom jag, dör lite av att veta detta.

Mitt ex-någonting sedan ett bra tag tillbaka har alltså allierat sig med heterolivet. Hon har man och två barn och har helt slutat vara den emotionellt onåbara människa som hon var med mig. Och jag känner mig grundlurad. Grundlurad och värdelös. Jag hade stora intimitetsproblem, och jag tröstades av att hon också hade dem. Men det hade hon bevisligen inte, det var bara jag. Ha.... ha...... ha.
Å ena sidan är det skrattretande, å andra sidan vill jag hugga mig själv i hjärtat med en ifrågasättbar kniv. Röra runt lite. Klyscha runt med kniven tills allt hon ställt till med där återställs.
Allt var oklart från början, hon var oklar och gav subtila löften om evig tvåsamhetslycka (trots att hon under tiden låg med andra. På skala 1-10 var jag en miljon dum) som hon sedan kunde bevisa ej var löften. Hon var smart.
Hon var smart och just nu känner jag att hon är sju år för mycket av mitt liv (jag är en enda stor vandrande klyscha idag), sju år, ja jävlar. Sju år som slutar i år. Jag skulle kunna säga idag, men det vore att sätta orimliga mål.

Det slutar i år, i sommar kanske, och när sommaren är slut ska jag sjunga:

FIRST I WAS AFRAID, I WAS PETRIFIED . . .

För att jag är en vandrande klyscha idag.