,

Jag vaknade och konstaterade att natten har fött historiens största finne under mitt öga. Jag känner mig ärad att få vara surrogatmamma till ett överviktigt exemplar av naturens sätt att säga att jag börjar utveckla dålig hud.
Ärad.
Under natten har jag sovit -låt oss kalla det - oroligt. Jag har vaknat med närmst befängda idéer i huvudet i stil med att jag "bara måste ha en maskerad med temat 'renässansen goes 2010'" och att jag ska sy en frack till min största katt. Jag har även dokumenterat alla nattens idéer i min hand och gissar att de var revolutionerande och fullt rationella "i stundens hetta", så att säga.
Priset för den mest befängda idén går till en tavla jag uppenbarligen planerar att måla. Jag har, som guide till mitt vakna jag, skissat tavlan strax under mitt vänstra lillfinger och skrivit: "den kommer att sälja", bland en hög obegripliga meningsuppbyggnader. Vad mitt sövda jag inte vet dock, är att jag inte kan måla. Jag är mer som ett barn som inte kan göra cirklar, bara älgar utan kropp.

Jag minns att jag var überexalterad över vilket mästerverk jag skulle åstadkomma, att världen skulle häpnas över min underfyndighet och min livsinsikt.

Talang var aldrig något som gästades en tanke.

Har jag berättat om den gången jag, när jag var ett vårtsvinsbarn, stal en häst? Inte? Av rättsliga skäl har jag nog glömt det. Såhärvarèva:
Jag var mycket ensam efter skolan som barn va. Jag hette Putte som barn va. Jag var mycket uttråkad som barn va. Lekte mycket med mig själv va (på ett icke sexuellt sätt). En dag var jag så uttråkad att jag bestämde mig för att låna en häst. Min pappas tjejs systerdotters häst för att vara exakt. Jag bodde på landet när jag var liten så hästar figurerade ganska frekvent i vardagen, kossor likaså, några fåglar. Men den här historien ska inte avhandla alla djur jag någonsin träffat, den här historien ska förtälja om en häst. En häst vid namn Daphir.
Daphir var en fin insekt, han hade vunnit några tävlingar och vid den tiden då jag bestämde mig för att "låna" honom hade jag träffat Daphir några gånger. Följt alla sociala regler, presenterat mig, frågat honom om hans generella mående. Man kan säga att vi var bekanta.
Den dagen jag bestämde mig för att låna honom visste jag att ägaren till hästen inte var hemma, inte heller hennes föräldrar, hennes syskon eller hennes hund. Det var det perfekta brottet. Jag gick till deras stall, deras olåsta stall (med andra ord ville de praktiskt taget att jag skulle ta honom) ska tilläggas. Jag klappade hästen lite, kammade honom, satte på honom en sadel och gjorde ett tappert försök till att hoppa upp på honom. Jag var 6-7 år och således inte riktigt färdigväxt. Jag nådde knappt upp till hoven, och därför lade jag snabbt mitt lilla upphopparprojekt på hyllan. Istället stoppade jag ett bett(?), betsle(?) en bettskena(?) i munnen på honom och prydde honom med ett sånt där hästkoppel, kanske också kallat tygel, och tog honom på en promenad. Han fick se grusgropen, grannens hus och några träd. Han fick gå på asfalt, på gräs och på jord.
Han måste haft ett riktigt äventyr. Jag däremot, tyckte att det var tråkigt. Han var inte som andra hundar, så jag lämnade tillbaka honom, placerade honom i sitt stall, kammade honom och tog av honom sadeln. Jag var, om möjligt, ännu mer uttråkad.

Därför ska jag aldrig mer stjäla en häst.

Jag har köpt en 32 tums dataskärm. Jag är prylkåt. Åtminstone när det kommer till min nya 32 tums dataskärm.
Jag sjunger sånger för min 32 tums dataskärm. Sjunger att den är den bästa 32 tums dataskärm som finns.
En dikt har jag dessutom skrivit om min 32 tums dataskärm. Den går såhär:

32 tums dataskärm

32 tums dataskärm
Du är stor
Jag är liten
I jämförelse
Annars är jag också ganska stor
Fin du är
Mitt hjärta du bär
Bulleri
Bulleri
Bock

Tittar man snabbt ser min dikt ut som ett recept. Jag ska baka det imorgon.
Nu ska jag lägga mig, min 32 tums dataskärm ger mig huvudvärk.

Det är alltid svårt att förklara att man inte klarar av någonting. Jag gör det aldrig. Förklarar alltså.
Jag har en förmåga att ställa mig framför min egen oförmåga, göra mig större än vad jag är, täcka ångesten som kommer med det. Ångest kan jag hantera.
Att inte klara av någonting är en sak jag inte kan hantera. Att släppa tryggheten. Att vara konstant rädd för sånt jag inte kan kontrollera. Att vara förföljd av tanken att man gör allt fel.
Att också veta vad det beror på, det gör mig ledsen. Att sådant som är lätt för andra, självklart för andra är ett frågetecken av hinder för mig. Att närhet gör mig vettskrämd, människor gör mig vettskrämd. Att tillit är en omöjlighet. Och att förändringar genererar ångest och allmän obalans. Och att allt detta kan spåras tillbaka till en taskig barndom med brist på närhet, där tillit var en omöjlighet och där konstanta förändringar var ett faktum.
Jag har skrivit om mina båda föräldrar. Den här veckan har jag också träffat dem, båda två. Det blev för mycket.
Ibland, idag, tänker jag på omständligheterna som tråkiga, ja till och med orättvisa. Jag är annars alltid noga med att inte tänka så, men vissa stunder är det oundvikligt.


Egentligen är det bra. Det är det här som är min drivkraft i frågan om att jobba med barn. Barn ska aldrig behöva växa upp utan trygghet, utan tillit, utan en bra grund att stå på. Inget barn ska behöva växa upp med ett kroniskt inre ont att förföljas av livet ut. Ingen.

Jag får ett mail från blogg.se och tror att jag fått en kommentar. Total lycka infinner sig. Många säger att ett jobb som också är ens hobby är total lycka, andra att en miljonvinst är total lycka - de som säger det har aldrig haft en blogg.
Jag bokstavligt slänger mig in i datorn, för att riktigt få känna kommentaren fysiskt men möts av: "Amanda har bloggat i fem år. Hon är alltså en veteran. Nu tipsar hon oss om den här fina pudrigt cremefärgade koftan".
Lyckan la sig likt en nyskjuten hare. F U Amanda, du stal min lycka.

Igår var jag dock en livs levande hare, Amanda hade än inte förstört mitt liv och jag fick min nya lover, Gun.
Gun plingade på dörren runt 09 igår morse, jag sov den mest djupa sömn (tänk törnrosa på morfin) och min första tanke var att döden måste ha kommit för att hämta mig. Till saken hör att jag aldrig får oväntat besök, och får jag oväntat besök öppnar jag inte dörren. Det oväntade besöket får helt enkelt dricka Gevalia annorstädes.
Igår var inget undantag, jag öppnade inte dörren. Jag låg däremot likstel i sängen för att dörrplingaren inte skulle höra att det var någon hemma. Sedan funderade jag: hade jag bestämt träff med någon? Var det jobbet? Hade jag försovit mig till sen eftermiddag? Inget. Klockan visade, som sagt, 09 och någon vintertid-/sommartidomställning ville jag inte minnas att jag varit med om. Hade jag flyttat utomlands med tanken att jag kan pendla till jobbet? I sådana fall kunde jag mycket väl vara sen. Efter många tankar slog det mig: Gitarren!
Jag sprang ut, ingen tid att fundera, ingen tid att spilla. Ut i trosor, ett galet sovlinne och en frisyr från Einsteins tid. Och morgonlöpning ska vara bra har jag hört. Jag hann ifatt brevbäraren med ett "hallå, ho-hoo, jag sooooov!" varpå han vände sig om med en blick som bara kunde säga en sak; "vore jag inte gay innan, är jag det definitivt efter det här".

Jag var inte fager, men jag fick min gitarr. Och den låter som en gud.
Att Amanda tar min lycka idag gör alltså inte så mycket.

Jag börjar ganska många inlägg i stil med "när jag var liten", "när jag var ett vårtsvinsbarn" och skriver ofta berättelser från barndomen och hur jag var då. Det är för att mitt barndomsjag också är mitt nutidsjag. Alla är vi ett resultat av barndomsinfluenser, reflektioner och möten. Vi är allt vi sett, allt vi hört och allt vi känt. Ibland har vi sett samma sak, men tidigare referenser gör att vi upplever det olika, och det är där det fina kommer in: Vi är alla unika! Jag kan mer referera till mitt barndomsjag än det som förväntas vara jag idag. Jag är fortfarande naiv och tror på det goda i allt levande. Jag är fortfarande bambi på hal is och famlar efter en kroppskontroll som är långt bortom räddning. Jag försöker fortfarande urskilja vad som är ätbart från marken och varför folk tittar konstigt när jag plockar upp en godis från trottoaren. Jag kämpar fortfarande med impulser som säger att jag ska börja spontanspringa, rufsa folk i håret eller skrika. Men det är väl det som är att vara vuxen, att bekämpa sitt inre barn, att slå det blodigt för att du ska uppträda som omgivningen förväntar sig att du ska uppträda.
Jag har aldrig förespråkat barnaga och jag gör det inte här heller.

Jag vill se mer spontanspring, jag vill se mer irrationalitet

och jag vill se det nu.



Annars ser ju jag bara galen ut....