,

Jag börjar ganska många inlägg i stil med "när jag var liten", "när jag var ett vårtsvinsbarn" och skriver ofta berättelser från barndomen och hur jag var då. Det är för att mitt barndomsjag också är mitt nutidsjag. Alla är vi ett resultat av barndomsinfluenser, reflektioner och möten. Vi är allt vi sett, allt vi hört och allt vi känt. Ibland har vi sett samma sak, men tidigare referenser gör att vi upplever det olika, och det är där det fina kommer in: Vi är alla unika! Jag kan mer referera till mitt barndomsjag än det som förväntas vara jag idag. Jag är fortfarande naiv och tror på det goda i allt levande. Jag är fortfarande bambi på hal is och famlar efter en kroppskontroll som är långt bortom räddning. Jag försöker fortfarande urskilja vad som är ätbart från marken och varför folk tittar konstigt när jag plockar upp en godis från trottoaren. Jag kämpar fortfarande med impulser som säger att jag ska börja spontanspringa, rufsa folk i håret eller skrika. Men det är väl det som är att vara vuxen, att bekämpa sitt inre barn, att slå det blodigt för att du ska uppträda som omgivningen förväntar sig att du ska uppträda.
Jag har aldrig förespråkat barnaga och jag gör det inte här heller.

Jag vill se mer spontanspring, jag vill se mer irrationalitet

och jag vill se det nu.



Annars ser ju jag bara galen ut....