,

Jag vaknade och konstaterade att natten har fött historiens största finne under mitt öga. Jag känner mig ärad att få vara surrogatmamma till ett överviktigt exemplar av naturens sätt att säga att jag börjar utveckla dålig hud.
Ärad.
Under natten har jag sovit -låt oss kalla det - oroligt. Jag har vaknat med närmst befängda idéer i huvudet i stil med att jag "bara måste ha en maskerad med temat 'renässansen goes 2010'" och att jag ska sy en frack till min största katt. Jag har även dokumenterat alla nattens idéer i min hand och gissar att de var revolutionerande och fullt rationella "i stundens hetta", så att säga.
Priset för den mest befängda idén går till en tavla jag uppenbarligen planerar att måla. Jag har, som guide till mitt vakna jag, skissat tavlan strax under mitt vänstra lillfinger och skrivit: "den kommer att sälja", bland en hög obegripliga meningsuppbyggnader. Vad mitt sövda jag inte vet dock, är att jag inte kan måla. Jag är mer som ett barn som inte kan göra cirklar, bara älgar utan kropp.

Jag minns att jag var überexalterad över vilket mästerverk jag skulle åstadkomma, att världen skulle häpnas över min underfyndighet och min livsinsikt.

Talang var aldrig något som gästades en tanke.