,

Något jag anammade för sisådär 8 år sedan var att det kan vara lördag varje dag. Lördagsgodis, lördagsledighet, lördagskompishäng, lördagsgodis, lördagsgodis, lördagsgodis. Varje. Dag. Lördagar var heligt för mig, jag kom från ett ställe där lördagsgodis inte existerade, där lördagar i rätt bemärkelse lyste med sin frånvaro. Lördagar var det enda jag kunde tänka på när jag skulle få min första lägenhet. Bara roligheter. Bara jultomtar på extacy och mellandagsrea på åkband på Liseberg och håltimmar mellan raster - allt i mitt eget hem.
När jag sedan fick min första lägenhet var det lördag i fem dagar innan det slutade vara roligt. Jag blev fet, rastlös och fet, fet, fet (fängslad i en smal människas kropp, men ändå fet). Jag trånade efter rutiner, träning och mat som inte var gamla sega råttor eller andra dagens chips.
Nu har jag bott själv i sisådär 8 år och rutinerna må vara långt ifrån intakta men det tränas friskt, äts mat -som varken liknar gamla råttor eller chips- flera gånger om dagen och lördagar, lördagar är heliga dagar. Ibland önskar jag att de dök upp mindre frekvent som för att öka exklusiviteten.

Och med det sagt är alltså dagens lärdom att lördag varje dag bara är bra när det inte är lördag varje dag.