,

... är att jag gestaltar alla böcker du någonsin läst. När jag var liten visade min bästa vän mig en bok hennes pappa gjort, en bok om henne. Det var kort och gott en Alladin-bok med min bästa väns namn inklistrat där Jasmine förr hade stått.
Jag var inte ett naivt barn. Jag visste att min pappa aldrig någonsin skulle göra en sådan bok. Han kanske skulle börja, men han skulle också sluta någon gång vid momentet "skaffa en bok". Nej, jag var inte ett naivt barn och således tog jag saken i egna händer och skaffade först en själv, sen en till och en till. "Pippi Långstrump på de sju haven", "Lotta på bråkmakargatan", "Ronja Rövardotter". Ja, alla Astrid Lindgrens böcker handlade om mig.
Mitt stundvis överdimensionerade självförtroende har alltså en förklaring. Jag var ju asball.
Jag märker än idag att alla böcker jag läser handlar om mig själv. Ibland blir den mig övermäktigt, uppmärksamheten. Jag har niohundrafyrtiosju personligheter, femtionio sjukdomar, tusen abnormala krafter och ett extremt variabelt utseende.

Vissa kallar det en variant av hypokondri, jag kallar det en lattjo verklighetsförankring.