,

Först är det tänt och allt är frid och fröjd, sedan släcker jag och någon ska mörda mig. Tänt - frid, släckt - mord.
Vart kommer denna mördarmentalitet ifrån när det kommer till mörker? Varför skulle jag vara i fara i mitt eget kök bara för att det är mörkt? Om jag själv skulle mörda någon (något jag dock inte planerar) tror jag att jag skulle föredra skeendet under upplyse. Risken är ganska stor att jag annars stryper en stol.
Jag har en distinktiv mörkerfobi. Jag erkänner det inte, varken för mig själv eller för någon annan. Men adrenalinflödet i min kropp förtäljer en annan historia. Jag tror alltid att någon ska hugga mig bakifrån när jag släcker ner, men bara i köket och hallen. I vardagsrummet går jag säker. Det kanske beror på något dåligt jag ätit, som satt sig som en parasit på minnet, varför det känns mördarvänligt i köket. Kanske jag haft problem med att knyta en sko, varpå jag känner mig värd att dö i hallen. Trivialiteten i skoproblem kanske är mig övermäktig.
Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag sitter i ett mörkt vardagsrum och är mer trygg än guds lilla barnaskara.
I alla andra rum väntar nog en psykopat till sko.