,

"hej dagboken i da ja har borstat tenderna åk spelat teve spel"

Exakt så börjar och slutar en av mina dagböcker från våra fornstora da'r. Jag önskade mig en gång en dagbok i födelsedagspresent, fick en i julklapp och skrev, i den, alltså en till två meningar. Det är svårt att veta hur många meningar det egentligen är när punkten uppenbarligen inte hade uppfunnits än.
Jag minns när jag återfann den här dagboken. Jag var kanske 8-9 år gammal och hade antagligen några ensamma timmar att ta död på efter skolan och började följaktligen rota i garaget - mitt smultronställe på den tiden. Jag hittade ovan nämnda bok, bröt upp det sedvanliga, infernaliskt ettriga pygmélåset och började läsa -och skratta. Jag tyckte nämligen att det var hysteriskt roligt att jag hade stavat "borstat" med ett 'r' och inte två. De legitima stav- samt grammatikfelen som "åk" och det faktum att kommatecken samt punkter lyste med sin frånvaro, det var ingenting jag lade märke till. Nejnej, jag hånade mitt yngre jag för det enda korrekta jag lyckades åstadkomma i min vardagsnovell.
Ett bevisligt de facto och en tydlig indikation på att jag faktiskt var innerligt dum i huvudet som liten.

Hur jag överlevde är mig ett mysterium,
och därför vill jag tacka alla era gudar, för mina då goda looks och en oförklarlig charm som stakade mig fram i mina barndomens dagar.


Tack