,

Jag är så fruktansvärt oinspirerad idag, skrivmässigt. Jag brukar annars kunna sparka igång det hela genom att tänka på ett ord och sedan spinna vidare på det, men nu - blankt. Jag resonerade först som vilken människa som helst och började inte skriva, utan göra något helt annat. Men så roligt ska vi inte ha det. Har man väl startat en blogg måste man underhålla den, och således började jag tänka på saker som oberoende alltid lyckas inspirera mig. Mina kusiner, farmor, brorsan, barn i allmänhet? Nej, tomt. Att stätta en rolig twist på någon vardaglig händelse, det som också kommit att kallas "mitt expertområde"? Nej. Inget verkade funka, så jag drog till med det tunga artilleriet och slet fram mitt allra färskaste tillika dammigaste block för att helt ångestlöst mana fram någon som helst sorts skrivlust. Så... följ med mig på en guidad tur i mitt block:

De första två sidorna är som en ode till farmor, där jag bedyrar att hon är bra. Jag vet inte alls vad jag pratar om där. Hon är bäst.
Efter dessa två fjäskblad följer ca trettio sidor existensfrågor, ångestutlopp och ångestavlopp. Lite sådant smaskigt som ofta präntas ned men aldrig läses.
Sedermera har jag forskat och gjort en djupdykning i ett antal psykiska sjukdomar, vilket jag kan rekommendera alla att göra - öka medvetandet lite. Där har behandlats flera olika typer av schizofreni och neurotiska störningar som följts upp av några behandlingsformer och en avhandling på mig själv, i egen hög person.
Men det är inte förrän efter allt detta som det blir intressant. Här kan man läsa, ska ni veta, hur man gör en top notch kasslergratäng samt en delikat morotskaka och i vilken ordning avsnitten av Sex And The City kom i säsong 4, allt detta på samma sida dessutom.
Sedan kan man läsa lite för- och nackdelar med socialen/försäkringskassan/psykvården. Sådant jag egentligen inte har någon aning om men ändå vill ha åsikter i.
Fortsättningsvis: Blablabla, analyser, blabla, tabulatur, bla, bokrecensioner, litteratur att läsa etc, etc. Och sedan börjar det om.

Det var det,

och efter att ha läst igenom detta två gånger inser jag nu att jag borde ha resonerat som vilken människa som helst, dvs att börja inte skriva, utan göra något annat. Men så roligt skulle vi visst inte ha det.

Det jag vill säga nu, med hela mitt hjärta i pant, är: att jag ber om ursäkt.