,

Det bor en enveten tristess i min kropp. För nu kan vi kalla den "den envetna tristessen".
Du vet, den känslan då allt innanmäte i kroppen, alla blodådror, muskler, nämn själv (jag kan ingen mer anatomi) tycks vilja pressa sig ut, dansa lindy hop och slå dig fem gånger på var kind för att med besked säga "gaska upp dig kvinna!".
Jag ignorerar pressen. De senaste månaderna har jag varit en slacker av rang, en rangslacker, en brandsläckare. En sådan du somnar av att höra om. En sådan hela polska riksdagen somnar av att höra om. En sådan du inte vill ha närvarande vid brand.
Antar att det är våren som gör sig påmind, med spritt (läs ej: sprit) i varenda vrå av hela min person. Våren gör dig nykär, den är alla dina gamla ex och förälskelser i kvadrat uppradade på ett schmorgåschbord av bekanta känslor. Den är alla smördängor du proppat freestylen med, varvat i den portabla cd:n, lyssnat på i mp3-format, numera spotify:at. Den är Meatloaf, den är Beatles, den är Fleetwood, numera Melissa Horn. Alla i en ny sunkig downergestalt du lätt finner bland alla gamla ex och förälskelser på schmorgåschbordet.

Men jag ignorerar det här idag. Jag är en slacker av rang, en rangslacker, en brandsläckare. Jag ska inte prata om det, varken med dig eller den polska riksdagen, och det närmsta en brand jag kommer är en tändare utan gas i botten av en ickefrekvent använd låda.

Ikväll nekar jag, vänligt men bestämt, våren. Säger "försök igen imorgon" och koreograferar istället en skev lindy hop på vardagsrumsbordet.