,

Jag är ganska tyst här för tillfället, och kommer så att vara periodvis. Det är lite så jag är, generellt - en periodare.
Jag känner mig psykiskt medtagen och känslomässigt dränerad. För att allt är för stort.

Ja, allt är för stort. Så kan vi sammanfatta.

Jag ser, och jag är medveten om, människor som far illa. Människor som lider ont, och sedan får sota för det.
Människor som försummas, försakas och förintas men inte får hjälp. Eller fel hjälp.
Vart börjar man, när det är för stort? Jag ska rädda världen, mindre nöjer jag mig inte med.

Men hur blir det då, när det lilla är för litet?
När man gjort en sak och inser att miljoner väntar?
Att världen väntar?

Det genererar ju bara i ingen hjälp alls.



När ska världen inse att detta ska vara en bra plats?
När ska världen flytta in hos mig så att jag någon gång kan lära mig vart man börjar?