,

Den roligaste gruppen av människor måste vara barn. Barn är purfärska och utforskande på en purfärsk nivå. De tror att 11 år är det äldsta man kan bli och säger saker som "Jag kan inte svara på det för jag har ont i läppen".
Den minst roliga gruppen av människor måste vara vi; mellantingen. Vi finner logiska lösningar och tror att folk skulle titta konstigt om vi svarade på första impuls, om vi skulle lägga handflatan på en igelkott.
Mittemellan oss, barnen och mellantingen, lägger sig gamla människor. Bokstavligt talat. De lider av logiksökande samtidigt som de strävar mot det purfärska. Utforskande på en purfärsk nivå med en gnutta logik - det är vad jag kallar dem (gör jag inte).
Min farmor är en gammal människa, av goda skäl. Hon har trollat fram tre barn som nu är mellanting och hon har levt i mer än 11 år, vilket säger mer än allt. Min farmor är rolig. Först tyckte jag inte det, jag tyckte att hon var snäll, då hon var ett mellanting. Nu har hon blivit gammal och rolig. Ofta förstår hon det inte själv, när hon är logisk och säger till mig "jaha, man får gratulera - till ditt första par hela byxor!", eller när hon är mindre logisk och tror att hon är inlåst när man råkar stänga toalettdörren då hon är där inne - "Jodå, farmor, du kan öppna själv. Du har även låset i dörren."
Men farmor, vet ni, hon är inte den enda gamla människan. Ja, jag vet - spoiler, men det är sant. Om man har tråkigt kan man, t.ex, placera sin nätta röv i ett äldremänniskotätt område, titta och njuta. Jag gjorde det en dag, av misstag. Jag letade inte upp området, området letade upp mig. Och en sak jag alltid funderat på är hur gamla människor kan var så vissna i kroppen. Det finns en biologisk förklaring, jag vet, men kan då biologin förklara hur en gammal människa med sin rullator kan gå så långsamt, så långsamt när samma gamla människa, när denne möter en trottoarkant, kan få superkrafter och slänga upp rullatorn på trottoaren medan samma gamla människa hoppar efter i ett extremt harskutt för att sedan, igen, gå så långsamt, så långsamt. Jag fattartinte.

Men det är roligt.


Och med den utläggningen önskar jag samtliga en ytterst parant midsommar!