,

Jag vill minnas att jag andades något om en liten kärleksskavank i mitt liv. Eller, rättare sagt, en kärleksdefekt.
Eller... Okej, okej, jag var totalt jäkla bitter. Så. Bitter.
Men jag är inte den som är den. Jag är alltid (hö   hö) den stora personen. Nu för jag hälsosamma dialoger med djuren i skogen och säger: heterosexuell tvåsamhet och barn säger du? Det låter trevligt! Berätta mer, tack.
Jag skuttar runt på imaginära fluffmoln och skrattpredikar till världen: Är dina vänner lyckliga är hela lyckan gjord!
Nu säljer jag mitt blod på stans allra största torg, för att dela med mig av min sunda syn på kärleken med omnejd.

Alternativt har jag blivit galen.


Men skämt åsido, hörrni! Alltsedan jag skrev det där har hela situationen reducerats till en fis i rymden, som di säger.
Och nu är jag egentligen bara lite ledsen för att jag inte fick reda på det tidigare, så att jag hade kunnat skriva om det tidigare, så att jag hade kunnat komma över allt det här tidigare.

Men, vi vet hur de säger det: Bättre sent än aldrig!



FIRST I WAS AFRAID, I WAS PETRIFIED . . .